”Att balansera trevlighet och allvar är en utmaning för vården”

Möten är kärnan i god vård och omvårdnad, och kommunikation och möten mellan vårdpersonal och patient uppmärksammas som en kvalitet. Närvaro, bekräftande, öppenhet och allvar är egenskaper i förhållningssätt som skapar goda och vårdande möten. 

Kan det då vara hindrande eller rent av negativt att vara trevlig? Jag vill lyfta risken för att trevligheten skapar en fasad, som hindrar utbyte av allvar och autenticitet i mötet med patienter och med människors sårbarhet. Trevlighet är en social kod, men går den för långt håller den kvar kommunikationen i mötet på en alltför ytlig och vardaglig nivå. 

Läs mer: Hörselkåpor och ögonbindlar gav aha-upplevelser – så ska akuten bli mer anpassad 

Jag har skrivit om betydelsen av medlidande i vårdens möten och hur oundvikligt det är för en vårdare att bli berörd av medmänniskors lidande och svara an med empati och handling (1). Vid mötet med en människa som lider finns det två vägar; omsorg eller undvikande. En väg för undvikande som jag stött på är att vårdpersonal blir kvar i den ytliga fasaden av trevlighet med ”trivsamt pladder”. 

Kanske är småpratet en omedveten gest av social kultur och respekt, men när blir det pladder för att skydda sig själv mot att bli berörd? Priset för överdrivet pratande blir att en bekräftande och medlidande relation inte uppstår. Von Dietze och Orb (2) beskriver på ett utmanande sätt hur vårdens kultur av ”trevlighetens tyranni” innebär en attityd av stereotyp trevlighet, vilken skapar distans och oåtkomlighet och hindrar vårdare från att forma nära relationer med sina patienter (3). 

I en aktuell ledare skriver Jackson om hur trevligheten i en arbetsmiljö kan förtrycka mer än underlätta (4). Sociala koder om att alltid vara trevlig hindrar bland annat sjuksköterskor från att ifrågasätta, vara kritiska och tala ut med autentiska röster om sin arbetssituation. Genom en förväntan om en ”toxisk trevlighet”, skriver Jackson, förtrycks de till tystnad och bibehållande av status quo både i förhållande till profession och organisation och ibland även till patienters säkerhet. 

Det genuina mötet, som kan lindra och ge patienten trygghet, har en kärna av att personen är närvarande, allvarlig och ”tål” att ta emot patientens sårbarhet och berättelse. Den professionella vårdare som är en ”tålare” möter patienten med öppenhet och visar sig beredd till autenticitet och engagemang (5).  

Molly som deltagit i min kurs där vi läste om tålaren och diskuterade om trevlighet som hinder reflekterar över nya insikter och skriver: ”Jag har provat att enbart vara allvarlig och sett hur effektivt och djupt mötet med patienten har blivit.” Att balansera trevlighet med närvaro och allvar är en utmaning för vården som social kultur och vårdkultur. 

Maria Arman, docent i vård­vetenskap, lektor, Karo­lin­ska institutet