Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Att erbjuda rätt stöd borde vara en skyldighet”

Publicerad: 5 Augusti 2020, 05:00

Foto: Peter Kroon

Med metoder som IPS ökar chansen till ett riktigt arbete för människor med psykisk ohälsa, skriver Ida Kåhlin och Susann Porter.


Kunskapsläget kring området psykisk ohälsa och arbete har utvecklats avsevärt de senaste åren, något som tyvärr i mindre grad återspeglas i de stödinsatser som erbjuds av kommuner, regioner och andra aktörer. Det är dags att implementera den kunskap som finns och erbjuda personer med psykisk ohälsa det stöd de behöver och har rätt till. Med rätt typ av stöd skulle fler kunna hitta och behålla ett arbete.

Psykisk ohälsa är i dag den vanligaste orsaken bakom sjukskrivning och ett stort hot mot folkhälsan. Årligen drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder av någon form av psykisk ohälsa, enligt en rapport från Afa försäkring 2016.

Omfattningen gällande det stöd som personer med psykisk ohälsa behöver för återgång i arbete varierar stort, men för personer med svårare psykisk ohälsa behövs ofta omfattande stödinsatser från många olika aktörer.

Kunskapsläget kring stöd vad gäller både etablering på arbetsmarknaden och återgång i arbete för personer med såväl lindring som svårare psykisk ohälsa har utvecklats mycket de senaste tio åren. I dag finns ett flertal evidensbaserade metoder med stor implementeringspotential i en svensk kontext. Ett sådant exempel är den personcentrerade metoden Individual Placement and Support, IPS, som är speciellt designad för personer med svårare psykisk ohälsa. I IPS arbetar en arbetsspecialist, som till exempel kan ha en bakgrund som arbetsterapeut eller beteendevetare, tillsammans med individen mot målet reguljärt arbete. Man arbetar i en arbetsallians, det vill säga i en jämlik relation där individen i högsta grad är involverad i sin egen arbetslivsinriktade rehabilitering och de beslut som fattas. Det är individens egen vilja, resurser och erfarenheter som styr. Arbetsspecialisten samordnar insatserna med andra aktörer som psykiatrin, Försäkringskassan och kommunen. IPS föregås inte av någon arbetsförmågebedömning eller arbetsträning utan efter kartläggning av individens erfarenheter och resurser söks arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Träning och stöd ges därefter direkt på arbetsplatsen eller inför ett specifikt arbete. Arbetsspecialistens stöd till individen är inte tidsbegränsat utan fortsätter så länge behov finns, även efter anställning. Stödet ges även till arbetsgivare.

IPS är speciellt utvecklad för personer med svårare psykisk ohälsa, såsom schizofreni, och den rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Trots detta är det långt ifrån alla med behov som får tillgång till metoden i Sverige i dag. Istället är det den stegvisa rehabiliteringen som ofta erbjuds. I den metoden behandlas först individen för sina symtom för att därefter erbjuds olika insatser som arbetsförmågebedömning, arbetsträning och praktik utan direkt koppling till reguljärt arbete. I den stegvisa rehabiliteringen kan personen träffa en mängd olika handläggare och interventionsglapp är vanliga. Många kommer aldrig ut i arbetslivet trots alla insatser. Forskning har också visat att de professionella som arbetar med den stegvisa rehabiliteringen själva kan sakna tro på att individen med psykisk ohälsa ens kan arbeta, se Porter, Lexén och Bejerholm, 2019. Fokus är ofta på individens problem, nedsättningar och svårigheter istället för som i IPS personens resurser och förmågor. IPS har i forskning visats vara mer effektiv än den stegvisa rehabiliteringen. En randomiserad studie från Lunds universitet visar att 46 procent av dem som fått IPS kommer ut i arbete efter 18 månader jämfört med den traditionella stegvisa rehabiliteringen där enbart 11 procent kom ut i arbete, se Bejerholm med flera 2015.

Så varför ser det ut så här? Varför används inte IPS trots goda resultat och trots Socialstyrelsens rekommendationer? Orsakerna kan vara många, men risken finns att det beror på okunskap bland ansvariga tjänstemän och politiker och en missuppfattning om att IPS skulle leda till större kostnader, vilket inte är fallet.  En annan bidragande orsak kan vara det stigma som fortfarande omger personer med psykisk ohälsa. Detta innefattar ofta en misstro när det gäller gruppens möjligheter till reguljärt arbete, vilket forskning kring IPS tydligt motbevisat.

Sverige kan göra mer för personer med psykisk ohälsa, särskilt när det gäller stöd för att hitta och behålla ett arbete. Politiker och tjänstemän på nationell, regional och kommunal nivå behöver ta ett tydligare ansvar för att implementera de metoder som har visat sig inte bara leda till riktigt och hållbart arbete, utan även bidrar till hälsa och ökad livskvalitet, metoder som IPS, som på allvar ger personer med psykisk ohälsa en chans till egen försörjning. Det skulle inte bara gynna individen och dennes anhöriga, utan hela samhället. Att erbjuda personer med psykisk ohälsa rätt stöd så de har en chans till egen försörjning borde inte vara ett val, utan en skyldighet.

Susann Porter, arbetsterapeut och doktor i hälsovetenskap med inriktning mot psykisk hälsa

Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges arbetsterapeuter

IDA KÅHLIN, SUSANN PORTER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev