Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Att hjälpa patienter med riskabla levnadsvanor är en skyldighet

Publicerad: 5 mars 2008, 06:12

Vårdens ljumma inställning till förebyggande insatser bidrar till en marknad för kommersialisering av viktiga hälsofrågor, skriver Sven Larsson.


Björn Olsson är i sin krönika i Dagens Medicin nr 7/08 kritisk till den hälsoindustri som har vuxit upp och som försöker använda hälso- och sjukvården som marknadsförare för sitt tjänsteutbud. I rubriken – och i delar av texten – tar han upp några avarter, alkoholcoacher och transportrådgivare.

I detta kan jag helt dela hans åsikter. Men i texten raljerar han också över utvecklingen att hälso- och sjukvårdens rådgivning om levnadsvanor ska bli mer professionell. Grundreglerna är enkla och lätta att formulera menar han. Han blir bekymrad över att de som arbetar inom hälso- och sjukvård i tid och otid prackar på människor tveksamma hälsoråd och tar ifrån dem deras tilltro till sin egen förmåga att ta ansvar för sin hälsa.

I själva verket är det nog inte så att patienterna i vår sjukvård överlag uppfattar att de prackas på hälsoråd i tid och otid. Det finns undersökningar som tvärtemot visar att patienter är förvånade och besvikna att doktorn inte tar upp livsstils­frågor med dem.

Rökning är sannolikt den enskilt viktigaste orsaksfaktorn bakom hjärt-kärlsjuklighet. Den minskade rökningen har betytt lika mycket som förbättring av andra behandlingsmetoder för den gynnsamma utvecklingen med reducerad dödlighet och sjuklighet i hjärtinfarkt. Det finns utvärderade systematiska metoder att stödja människor att sluta röka som är mycket kostnadseffektiva och således ger hälsovinster i till exempel vunna levnadsår till mycket låga kostnader. I Socialstyrelsens riktlinjer för hjärtsjukvård får rökslutarstöd också hög prioritet.

Vi har i Sverige och övriga västvärlden en epidemi av riskfaktorn övervikt med stora hot för framtida sjuklighet i hjärt-kärlsjukdom, diabetes med mera. Och det är knappast så att den genetiska bakgrunden för övervikt har ändrats på ett par generationer. Vi äter fel och rör oss för lite.

Björn olsson menar att det borde räcka med att läkaren ger allmänna råd om att motionera och ifrågasätter metoden FAR, fysisk aktivitet på recept. Men det är inte alltid så lätt för till exempel den motionsovana överviktiga medel­ålders kvinnan att veta hur hon ska motionera, var hon kan göra det, tillsammans med vilka och hur hon på sikt kan klara att behålla de nya goda vanorna.

Begreppet ”Fysisk aktivitet på recept” har symbolvärde i två avseenden. Det ena är att markera för patienten att ordinationen betraktas som viktig av sjukvården, lika viktig som läkemedel. Det andra är att markera för läkaren att det inte räcker med allmänna råd utan att ordinationen bör ske och följas med samma noggrannhet som en läkemedelsordination. Om Björn Olsson ordinerar läkemedel för långvarig användning till sina patienter utan tydlig information och uppföljning vet vi att bara ungefär hälften kommer att ta läkemedlen som det var avsett. Det börjar komma utvärderingar att FAR ger klart bättre effekt än allmänna råd och att det förefaller vara en kostnadseffektiv metod.

Riskabla levnadsvanor är ett allvarligt hot mot den framtida hälsan och bland patienterna på en vårdcentral har en ganska stor andel dessa problem. Hälso- och sjukvårdens uppdrag är enligt lagen inte enbart att utreda och behandla sjukdom och skada utan också att förebygga. Det bör således vara en skyldighet att känna igen dessa patienter och erbjuda dem hjälp. Och som alltid använda bästa möjliga utvärderade metoder. Det anses så viktigt att Socialstyrelsen har inlett ett arbete med nationella riktlinjer med beslutsstöd för prioriteringar för området.

Det finns flera problem med det raljanta förhållningssätt som Björn Olsson ger uttryck för och som alls inte är ovanligt i vården och bland läkare. Reparationsarbetet när skadan redan är skedd är det viktiga, medan uppdraget att underhålla hälsan genom förebyggande insatser tonas ned. Råd om levnadsvanor får därmed lägre prioritet, hanteras mindre seriöst och anses som ganska onödiga.

Det finns ju kunskaper om goda vanor och då kan väl folk själva ta ansvar för det. Och om vården ändå skulle ta upp frågan räcker det med lite allmänna välmenande råd och man behöver inte lära sig de metoder som finns utprövade och utvärderade.

Men då frånhänder man sig möjligheter att till låga kostnader och utan särskilt stor risk för biverkningar hjälpa människor att skydda eller återvinna sin hälsa. Vårdens ljumma inställning till förebyggande insatser bidrar säkert också till att en stor marknad för en kommersialisering av viktiga hälsofrågor har öppnats. Och där finns ingen garanti att råden baseras på bästa möjliga systematiska kunskapsunderlag.

Sven Larsson

Sven Larsson
är specialist i socialmedicin och före detta samhällsmedicinsk chef i Örebro.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev