Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Att höja arbetstakten är inte rätt väg att gå för oss vårdanställda”

Publicerad: 2 december 2015, 06:10

Inom vården kämpar vi bäst genom att ta vår tid, skriver Darius Barimani, underläkare på Karolinskas akut.


Det kaos som råder på akutmottagningen på Karolinska universitetssjukhuset i Solna kan inte ha undgått många. Missnöjda patienter hör till vardagen. Många får ibland vänta över tolv timmar på att träffa läkare. Väntan är inte heller alltid över i och med det, väntetiderna efter inläggningsbeslut kan ofta vara mer än ett dygn. Detta är alltså patienter som vi bedömt vara så pass sjuka att de behöver läggas in för heldygnsvård som tvingas ligga utspridda i korridorerna, ibland utan välbehövlig uppkopplingsplats.

Frustrationen bland kollegorna är stor. Klinik­ledningen försöker desperat kvantifiera och dokumentera problemen, dela ut arbetsmiljöenkäter och vädja om hjälp ovanifrån.

Som underläkare känner en sig maktlös. Det är svårt att förstå sammanhangen hur en kan engagera sig för patientens bästa men även för sitt eget fysiska och mentala välbefinnande. Många förstår inte orsaken till vårdplatsbristen och vet inte vart de ska vända sin frustration. Ibland hörs häpnadsväckande kommentarer från folk, som att kostnaderna för flyktingmottagandet skulle vara orsaken till vårdsituationen, eller att folk inte är beredda att betala mera skatt. Med tanke på att den rikaste procenten äger 40 procent av den totala svenska förmögenheten och att vi låter miljardtals kronor fly till skatte­paradis varje år är det inte argument som håller.

Kort sagt kan en säga att sjuksköterskebristen är den enskilt största anledningen till att Sverige har det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare i Europa. Detta beror i sin tur på dåliga arbets­förhållanden med låga löner och nedskärningar inom den offentliga sektorn. Villkoren måste förbättras för att locka tillbaka alla sjuksköterskor som valt att arbeta utomlands eller inom annat yrke. För detta krävs ett ideologiskt systemskifte men det kommer inte att ske utan att vi som arbetar inom vården kämpar under­ifrån. Detta tål att upprepas, särskilt i tider när allt fler samhällsproblem skapade av våra politiker och finanseliter skylls på till exempel invandrare.

Vårdyrket är speciellt då möjligheten att använda fackliga stridsåtgärder begränsas av patientsäkerhetsrisken. Olika metoder för arbetskamp förhindras även av lojaliteten till kollegor. En stannar ofta över och undviker att rapportera för att inte belasta nästkommande pass.

Så vad kan vi göra för att förändra vår arbetsmiljö? Måste vi studera samhällsekonomiska fenomen eller gå med i facket? Nej, inom vården kämpar vi bäst genom att ta vår tid. Även om det kan leda till att andra väntande patienter blir lidande måste vi garantera patientsäkerheten genom att vårda de patienter vi redan åtagit oss.

Vi får inte glömma att bemanningsansvaret inte ligger hos oss. Att bemanna borde inte vara ett problem i världens sjunde rikaste land! Vi måste sluta dölja de finansiella bristerna i vården genom att kompensera med att höja vår arbetstakt. Om det havererar ligger ansvaret hos makthavarna. Tänk er att det mest radikala vi kan göra år 2015 är något så enkelt som att ta det piano.

DARIUS BARIMANI

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev