”Att läsa till biomedicinsk analytiker lönar sig inte”

”Vidareutbilda dig på universitet, det lönar sig!”

”Man får inget jobb utan utbildning, du måste plugga!”

Som ung är det rådet man ofta hör, att man måste studera för att kunna försörja sig. Att utbildning ger högre lön, bättre standard och välfärd. Eftersom vården har personalbrist väljer många unga att utbilda sig inom vårdyrken, i hopp om att få jobb och kunna betala hyra, mat och andra utgifter en människa har.

Ett bristyrke inom vården är biomedicinsk analytiker (BMA). En BMA tar emot patientprover, ser till att de blir analyserade på rätt sätt och skickar svaret till läkaren. BMA kan även ta emot patienter för EKG- eller neuro­under­sökningar. De är experter inom analyser och labb, helt enkelt.

Många BMA anser att de har drömjobbet. Ett kul, varierande jobb där teknik ständigt utvecklas. Ett yrke där man kan känna att man hjälpt människor att bli friska. Utan BMA skulle läkarna kunna skriva ut färre mediciner, färre diagnoser skulle ställas och färre sjukdomar skulle bli botade. Yrket beskrivs ofta, med all rätt, som livsviktigt.

Så varför är biomedicinsk analytiker, detta drömjobb, ett brist­yrke? Det beror inte enbart på att yrket är okänt, eftersom det ofta tas in fulla klasser till utbildningen. Av dessa fulla klasser går dock inte alla ut, och alla som går ut väljer inte att arbeta inom vården. Varför?

En enkel förklaring är att utbildningen inte lönar sig. En BMA tjänar aldrig igen sin utbildning. Man tjänar mer på att direkt efter gymnasiet börja jobba i en butik eller industri och arbeta där livet ut än att utbilda sig till det här livsviktiga yrket och jobba inom ett landsting. Det värdesätts alltså mer att sälja prylar än att diagnostisera sjukdomar. Det är viktigare att vi har folk att shoppa av en lördag än att någon tar hand om oss när vi blir sjuka.

Det är viktigare att vi har folk att shoppa av en lördag än att någon tar hand om oss när vi blir sjuka.

En oerfaren industriarbetare kan direkt efter gymnasiet ta ut en högre lön efter skatt än vad en högutbildad BMA som har jobbat i flera år inom yrket får före skatt.

Jag pluggade inte till BMA för att bli rik. Jag jobbar med det här för att jag vill känna att jag har gjort nytta och hjälpt människor att få tillbaka livskvalitet. Jag vill inte spara pengar på hög. Men jag vill tjäna igen min utbildning, jag vill kunna köpa ekologisk och närproducerad mat och köpa kläder som tillverkats på ett bra sätt i stället för att behöva välja ett billigare, sämre alternativ. Jag vill kunna drömma om att köpa ett eget hus. Det vill jag göra i stället för att tvingas vända på varje krona. Jag vill inte ångra mitt yrkesval på grund av pengar, inte när människors liv står på spel.

Så landsting, sluta behandla era biomedicinska analytiker som volontärer. Sluta tro att vi jobbar ideellt hos er, att vi arbetar för nöjes skull och inte behöver få betalt för vårt jobb!

För hur ska jag någonsin kunna rekommendera mitt livsviktiga bristyrke för en ungdom om jag inte kan känna mig värdefull för min arbetsgivare? Hur ska jag stå för att vi behöver universitetsutbildade människor inom vården om det inte lönar sig?

MIKAELA KINNUNEN