”Att mäta effekterna av behandling kommer patienterna till gagn”

Peter Ankarberg menar i Dagens Medicin nr 13–14/18 att Sveriges kliniska psykologers förening, SKPF, har två oförenliga hållningar då vi förordar (1) användande av behandlingar som visat sig vara effektiva i randomiserade kontrollerade prövningar samt (2) systematisk utvärdering av psykologisk behandling i hälso- och sjukvård på nationell nivå. Ankarberg menar att detta inte går ihop och ställer sig frågan: ”Varför utvärdera psykoterapi när vi ändå struntar i resultaten?”

Det är korrekt att SKPF anser att svensk sjukvård i första hand bör använda sig av behandlingar som visat sig vara effektiva i minst två oberoende väldesignade randomiserade studier. Det stämmer också att vi förordar ett nationellt system som inbegriper systematisk utvärdering av effekter vid psykologisk behandling i hälso- och sjukvård. Däremot har vi aldrig hävdat att vi ska strunta i resultaten från denna utvärdering. Tvärtom menar vi att resultaten från systematisk utvärdering av behandlingsresultat vid psykologisk behandling är mycket värde­fulla för patienter med psykisk ohälsa. Systematisk utvärdering medför möjlighet till förbättring av både individuella behandlingar och verksamheter.

Forskning visar att systematisk utvärdering av psykologisk behandling på individuell nivå kan möjliggöra att potentiellt dåliga behandlingsutfall tidigt upptäcks och förebyggs. Om den enskilde behandlaren kontinuerligt får feedback om patientens symtomutveckling under behandlingens gång ökar chansen för att behandlingen ger god effekt. Om hälso- och sjukvården i Sverige skulle börja med att systematiskt utvärdera behandlingseffekter vid psykologisk behandling borgar detta för att fler patienter tillfrisknar.

Systematisk utvärdering medför möjlighet till förbättring av både individuella behandlingar och verksamheter.

Systematisk utvärdering fyller också syftet att vi kan göra jäm­förelser mellan olika kliniker för att på så sätt upptäcka och åtgärda brister på organisatorisk nivå. Ett konkret exempel på just detta (som Ankarberg själv refererar till) är Improving Access to Psychological Therapies i England där man implementerat systematisk utvärdering av psykologisk behandling över hela landet. Genom att mäta behand­lings­utfall har man kunnat identifiera mottagningar med sämre resultat. I ett uppmärksammat fall ledde upptäckten till att ansvariga gjorde en grundlig utredning och kom fram till att mottagningen ofta avvek från nationella rikt­linjer i vilken behandling de skulle ge. Man såg därefter till att följa rikt­linjerna mer noggrant, vilket ledde till en tydlig förbättring av mottagningens behandlingsresultat inom loppet av några månader. Det finns liknande resultat inom den somatiska sjukvården i Sverige där systematisk utvärdering och öppna jämförelser mellan olika mottagningar har förbättrat ut­fallet markant.

Vi ser ingen motsättning i att förorda evidensbaserade metoder i sjukvården och att samtidigt utvärdera hur det faktiskt går för våra patienter i svensk hälso- och sjukvård. Här har psykologer en unik kompetens att utifrån resultaten från utvärderingarna genomföra konkreta förbättringar och utveckla de psykologiska behandlingar som erbjuds. Att både använda sig av behandlingar med bäst stöd i forskningen och att mäta hur dessa fungerar i verkligheten kommer i slutändan patienterna till gagn.

ERIK ANDERS­SON