”Att psykoterapeuter inte anställs är allvarligt”

I Dagens Medicin nr 19–20/23 läste vi en på många sätt bra artikel om situationen inom barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Den belyste att köerna var långa samt vilka barn och ungdomar som får vänta och vilka som prioriteras. Barn och ungdomar med lättare oro, depression och liknande symtom får vänta, medan man prioriterar de patienter som bedöms ha en suicidrisk. Artikeln beskriver även att det har anställts många sjuksköterskor och psykiatriker men att köerna trots detta ökar, och riskerna med det.

I detta sammanhang är det då viktigt att poängtera att man har dragit ner på antalet anställningar av socionomer. I Stockholm är de så gott som försvunna från de vanliga öppenvårdsmottagningarna. Tjänster för psykoterapeuter finns inte heller inrättade.

Läs mer: ”Oroväckande” ökning av psykiska besvär hos barn

Socionomer är den yrkesgrupp som tidigare tagit hand om familjen, inklusive barn eller ungdomar, och som jobbat med den kommunikation och de svårigheter som funnits.

I dagens samhälle, där vi lägger mycket av ansvar och problematik på barnet (visserligen med ökad kunskap om bland annat neuropsykiatriska svårigheter), verkar det som att vi har glömt att det påverkar en familj mycket om barnet har det svårt – och det omvända gäller också.

Att kunna arbeta med familjen under den tid den kanske får vänta på vård är därför en mycket viktig insats för att problemen inte ska öka och symtomen förvärras.

Att psykoterapeuter inte anställs är allvarligt. Den terapeutiska behandlingen kan vara avgörande för om en familj ska kunna bryta de mönster som antingen förorsakats av de svårigheter den ställts inför eller som utvecklats över tid av andra skäl. Mycket forskning visar på att mönster i en familj är mycket stabila och svåra att bryta. Det behövs ofta hjälp utifrån för att kunna ändra dem på ett sätt som skapar bättre förutsättningar för alla i familjen.

Behandlingen kan kanske inte helt lösa svårigheterna, men låt oss åtminstone vara eniga om att den kan hjälpa och stödja de familjer som befinner sig i denna oacceptabelt långa väntan på till exempel en utredning. Att möta familjer som befinner sig i kris är både effektivt och humant.

I grunden handlar konflikten om vilken modell som ska råda när det medicinska synsättet tagit över. Evidens har blivit ett ledord, men det finns olika åsikter om och tolkningar av detta begrepp. Att en läkare ensam ska stå för bedömningen av om det finns en suicidrisk eller ej är ju långt mindre säkert än att ett team gör detta och att det finns kompetent personal som arbetar med familjen.

En utveckling där psykoterapeutisk behandling i stället finns inom första linjen, det vill säga innan man kommer till barnpsykiatrin, verkar ogenomtänkt. Familjer riskerar att bollas mellan första linjen, bup och socialtjänsten, och resursstarka medborgare söker sig till privata instanser.

Är detta en genomtänkt utveckling för att möta barnens ökade behov?

Monica Hedenbro, med dr, leg psykoterapeut

Bengt Weine, familjeterapeut och socionom