Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Att vädja om ansvarstagande är inte tillräckligt”

Historien har tyvärr visat att forskares etiska medvetenhet inte alltid är stark nog, skriver Linus Broström, universitetsadjunkt i medicinsk etik, i en replik.

Publicerad: 9 november 2021, 04:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Linus Broström, universitetsadjunkt i medicinsk etik, Lunds universitet.


Ämnen i artikeln:

EtikNpof

”Vem vill forska om man riskerar böter eller fängelse?” frågar sig Lars Jacobsson på Dagensmedicin.se den 4 november. Nej, vem vill någonsin riskera att hållas straffrättsligt ansvarig för vad man gör, inom något område? 

Straffrättsligt ansvar för den medicinska forskning man bedriver har man i Sverige icke desto mindre haft sedan 2004, så detta borde inte vara en nyhet för honom eller för forskarsamfundet. De flesta av oss är också medvetna om att det inte alltid är tillräckligt att vädja till människor om etiskt ansvarstagande, för att samhällets normer ska respekteras. 

Läs mer: Smers nye ordförande duckar för frågor om dödshjälp

”Skyddet av den medicinska forskningens anseende bygger på att den leder till användbara resultat”, skriver Jacobsson. Förvisso, men inte bara. Den bygger också på att befolkningen kan lita på att forskarsamfundet bedriver sin verksamhet enligt god sed och på ett ansvarsfullt sätt. Såväl etikprövningslagen som lagen om ansvar för god forskningssed och prövning av oredlighet i forskning har tillkommit just för att historien tyvärr har visat att forskares etiska medvetenhet inte alltid är stark nog, och att forskningspersoners och andra berördas rättigheter och intressen inte kommer att tillgodoses i tillräcklig utsträckning om forskningen är oreglerad. 

Lagstiftningen ifråga är demokratiskt antagen, efter sedvanlig beredning. De överväganden som ligger till grund för den är öppet redovisade i respektive propositioner, och en utbildad person, som Lars Jacobsson, kan själv lätt bedöma vilka av dessa överväganden han delar och vilka han ser som problematiska. Anser han att lagstiftaren tänkt fel i något specifikt avseende? Det framgår inte av inspelet. 

Kanske anser han att rättstillämpningen brister, såtillvida att Etikprövningsmyndigheten, Överklagandenämnden för etikprövning, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Åklagarmyndigheten eller någon av de andra berörda instanserna tolkat lagstiftningen eller intentionerna bakom den på ett felaktigt sätt? Också det är oklart.

Jacobsson formulerar få tydliga teser och argument, mest antydningar och insinuationer. Exakt vilka, menar han, är de juridiska spetsfundigheter som nu är föremål för prövning men inte borde varit det? Det framgår inte. Han skriver att etikprövning måste fokusera på risk/nytta, och här är han faktiskt överens med lagstiftaren. Den avvägningen är nämligen central i etikprövningslagen och dess förarbeten. Men för att kunna göra en bedömning av en studies risker och nytta krävs bland annat att forskare fullständigt och ärligt redovisar forskningens syfte och de frågeställningar man avser att försöka besvara. 

Hur menar Jacobsson att en meningsfull etisk värdering av ett projekt kan göras om forskare exempelvis skulle lämna ofullständiga eller missvisande uppgifter om detta? Huruvida så har skett i något av de fall som är åtalsanmälda bör vi naturligtvis alla akta oss för att säga något bestämt om, utan rimligen överlåta till den fortsatta hanteringen av ärendena att utvisa. Men om det skulle visa sig att forskare valt att studera helt andra förhållanden än de man fått ett godkännande för att studera, anser Jacobsson att det borde sakna betydelse? 

Vår forskningsetiska reglering är inte huggen i sten, och det kan finnas anledning att reformera både den och organisationerna som har fått i uppdrag att tillämpa lagstiftningen. Jag är själv, inom parentes sagt, kritisk till delar av etikprövningslagen och tillämpningen av den. 

Diskussionen om eventuella brister bör emellertid föras på ett sakligt sätt, med kännedom om de relevanta bestämmelserna, om vilka bedömningar som gjorts vid tillämpningen av lagstiftningen, och utan att föregripa utfallet av fortfarande öppna utredningar och rättsprocesser. Jacobssons inlägg är mer än lovligt rörigt, och det är svårt att inte få intrycket att han skjuter från höften; impulsivt försvarar det medicinska forskarsamfundet gentemot en diffus ”juridifiering” som innebär att tid, pengar, och mental energi behöver ägnas åt något man är överraskad över att man behövde göra, och helst hade sluppit. Jag hoppas att skenet bedrar. 

Linus Broström, universitetsadjunkt i medicinsk etik, Lunds universitet

 

Replik på:

”Vem vill forska om man riskerar fängelse?”

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

EtikNpof

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev