”Barn som tvingas simulera ”apati” är utsatta för misshandel”

I tidskriften Filter 23 september publicerades under rubriken ”De ohörda” ett reportage av Ola Sandstig om de så kallade ”apatiska barnen”, som var ett hett debatterat endemiskt, svenskt fenomen i början av 2000-talet.

Jag tog själv aktiv del i debatten och hävdade i flera inlägg, bland annat i Dagens Medicin nr 1-3 2007, att en möjlig förklaring till dessa barns så kallade apati skulle kunna vara simulering vars syfte i så fall vore att öka chansen för uppehållstillstånd.

Tongivande barnläkare ville förklara ”apatin” som en reaktion på svåra trauman eller på den svenska asylprocessen. Möjligheten av simulering förkastades energiskt, och blotta tanken därpå påstods vara kränkande för de asylsökande familjerna.

Reportaget i Filter ger nu ett facit till den infekterade debatten för 15 år sedan. Simulering förekom, vilket bekräftas av två av barnen, nu vuxna, som i Sandstigs reportage berättar om sin plågsamma tid som ”apatisk” simulant. Simulerandets verkliga omfattning kommer vi aldrig att få veta men omständigheterna kring endemin av ”apatiska” barn tillåter mig att gissa att simulering förelåg i en majoritet av fallen snarare än en minoritet.

Barn som tvingas simulera ”apati” är utsatta för misshandel. Som läkare måste man enligt min mening vara vaken för möjligheten av simulerad sjukdom för att undgå att medverka till att skurkar profiterar på välfärden eller att föräldrar misshandlar sina barn. Men alla kommer inte att hålla med mig om detta. Det finns hos läkare en djupt rotad och begriplig ovilja att misstro sina patienter.

Det är emellertid inte fråga om misstro men en klok, kritisk hållning till patientens anamnes och status: vi vet inte vad som har skett i patientens liv, vi vet bara vad patienten påstår har skett. Vi vet inte heller alltid om patientens symtom är fabricerade eller genuina. Om vi inte intresserar oss för dessa frågor riskerar vi att ställa felaktiga diagnoser och ordinera felaktiga åtgärder, vilka i värsta fall gör skada såsom illustreras i Sandstigs reportage.

HANS BENDZ