”Besluta om en nationell ungdomssubvention”

Varför får vissa flickor gratis p-piller medan andra måste betala  fullt pris för samma preparat? Varför betalar landstingen utan  ifrågasättande preventivmedel utan att veta priset – som satts helt  fritt av industri och apotekskedjor? Varför drar läkemedelsföretagen  tillbaka beprövade p-piller från förmånssystemet?

Det finns onekligen mycket att göra för att minska aborttalen i  Sverige. Frågan om p-pillrens priser och vem som ska betala är  högaktuell och belystes bland annat i Dagens Medicin för några veckor  sedan, där man bland annat i Norrbotten gladde sig över att antalet  aborter minskat sedan p-piller blivit gratis för länets unga kvinnor.

Bakom detta ligger säkert ett idogt arbete med fler komponenter än  gratis p-piller och Norrbotten är att gratulera för de fina resultaten.

I dag flyttar människor mer än förr och det gäller i synnerhet  ungdomar som på grund av studier och arbete byter bostadsort ofta. Att  olika landsting har olika subvention av deras p-piller framstår som  märkligt och ojämlikt.

Än mer komplicerat blir det efter omregleringen av apoteksmarknaden,  då flera apotekskedjor ska  hålla reda på olika subventionsregler i de  olika landstingen. En samordning är således mer angelägen nu än någonsin  tidigare, både av praktiska skäl och för att åstadkomma en jämlikhet  över landet.

Vi är i början av det fria vård­valet, då makten alltmer förskjuts  från sjukvården till patienten som kan välja fritt över landet. Kan vi  inte enas om något så enkelt som p-pillersubventioner, hur ska vi då  kunna skapa samsyn om vård­utbudet över landstingsgränserna?

I Sverige gör Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, en  hälsoekonomisk bedömning av läkemedel, efter ansökan från företaget. TLV  beviljar de flesta läkemedel förmån och de ryms därmed inom den  maxavgift om 2 200 kronor per år, som individen får betala.

När det gäller preventivmedel har de flesta landsting dessutom  påtagit sig ett utökat ansvar för att undvika att unga kvinnor av  kostnadsskäl avstår från preventivmedel. Att självstyrande landsting  hamnat på olika nivåer när det gäller kostnadstak och ålder för sin  subvention är historiskt inte märkligt, men omflyttningar och  apoteksomreglering samt strävan efter jämlik vård talar nu för en  harmonisering.

Utbudet av preventivmedel har ökat under senare år, såväl med modernare p-piller som med andra metoder.

Flera av de mest använda p-pillren har förlorat sitt patent och  generika har kommit, vilket innebär att priset sjunkit för dessa  preparat. Detta borde gynna såväl konsument som finansiär, det vill säga  landstingen, om det inte vore för läkemedelsindustrins agerande:

Flera preparat som förlorat patentet har av företagen tagits
ur  förmånssystemet. Detta innebär, att läkemedlet inte kan bytas ut till  generiska preparat på apoteket. Företaget kan därmed upprätthålla ett  högre pris och ändå sälja sitt preparat. Räkningen skickas till  landstinget och vinsterna med generikareformen sätts ur spel till  skillnad från vad som gäller för andra läkemedelsgrupper.

För flera nya preparat har företagen inte ens begärt TLV:s bedömning  av hälsoekonomin, alternativt har TLV sagt nej eftersom priset är flera  gånger högre än de traditionella p-pillren. Företagen är inte  intresserade av förmånssystemet, eftersom många landsting ersätter  kostnaden oavsett om preparaten ingår i förmånssystemet eller ej.

För preparat som inte ingår i förmånssystemet kan såväl företaget som  apotekskedjorna sätta priset helt fritt. Eftersom någon prisinformation  inte finns lätt tillgänglig ger landstingen därmed carte blanche till  apoteken – de skickar en räkning som landstingen betalar oavsett vilket  pris som satts, och utan att känna till det priset i förväg. Vem skulle i  något annat sammanhang acceptera den situationen?

Det finns ingen annan läkemedelsgrupp, där prissättningen är fri  och där den offentligt finansierade vården betalar förutsättningslöst  och utan hälsoekonomisk värdering.

Möjligheten för företagen och apotekskedjorna att fritt sätta priser  som landstingen betalar leder till en kostnadsutveckling som varken  gynnar kunder, skattebetalare eller landsting.

Generikareformen och TLV:s hälsoekonomiska värderingar har sparat  många miljarder åt stat och landsting och därmed åt oss medborgare, men  inom just p-pillerområdet sätts hela det svenska systemet för  prissättning av läkemedel ur spel. Om vi menar allvar med att skapa en  jämlik vård över landet måste vi klara av att harmonisera  p-pillerförmånerna.

Företagen hävdar att TLV i sin värdering inte förmår värdera  fördelarna med de nyare preparaten. Ligger det något i detta bör TLV:s  uppdrag förtydligas. P-piller-problematiken aktualiserar också, att  utbytbarhet mellan original och generika bör tillåtas oavsett om  preparatet ingår i förmånssystemet, bland annat för att stävja taktiken  att frivilligt lämna detta system för att skydda sitt preparat.

Följande förslag skulle innebära ett steg mot en mer jämlik vård,  enklare och enhetligare rutiner för vård och apotek samt lägre kostnader  med bibehållen kvalitet:

Besluta om en nationellt gemensam ungdomssubvention av hormonella  preventivmedel, med låg självrisk och begränsad till preventivmedel som  bedöms vara hälso­ekonomiskt motiverade.

Inför utbytbarhet inom de grupper Läkemedelsverket har fastställt,  oavsett om preparaten ingår i förmånssystemet eller ej. Angeläget för  samtliga läkemedel, inte enbart p-piller.

Inför de gemensamma subventionsreglerna från 2014-07-01 för att ge en  rimlig tid för företag, SKL och TLV att anpassa sig till en ny  situation.