Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Borde jag inte ha kvar remissrätten?”

Publicerad: 9 februari 2015, 06:00

På vilket sätt underlättar det att en remitterande instans fråntas remissrätten? undrar psykiatern Nils Gustaf Lindgren.


Det första jag hörde var från en privatpraktiserande, offentligfinansierad psykoterapeut här i staden. ”Ja, från förste april får du inte skriva remiss till mig längre”. Lätt förvåning från min sida. Jag är privatpraktiserande psykiater, offentligfinansierad också jag, genom den nationella taxan. Jag arbetar i Region Skåne, för övrigt.

”Nej, de offentliganställda psykiatrerna får inte heller remittera. Det är bara primärvårdsläkarna som får det.”

Orsaken? Att underlätta för patienter att få psykoterapi. Det var i varje fall vad min sagesperson fått besked om, i samband med omförhandlingen av deras vårdavtal.

Vad som skulle bli följden var att när jag uppfattade att en av mina patienter borde ha kontakt med psykoterapeut skulle jag skicka en avisering till vederbörandes primärvårdsläkare, som sedan skulle göra en bedömning om ifall detta vore av värde och i så fall vilken typ av psykoterapi och hur länge.

Detta var inte jag (specialist i psykiatri och med över 40 år i jobbet) betrodd med.

Det lät inte som om de tillfrågade psykoterapeuterna var helt bekväma med konstruktionen. Det lät som om de kunde förstå att jag såg det tveksamt ur sekretesspunkt.

Det kunde däremot inte den politiska sekreteraren på ett större parti, då i maktposition. I själva verket verkade vederbörande inte veta särskilt mycket om ärendet, men hänvisade mig till en läkarkollega i administrativ ställning på regionen. Denne visste däremot precis, och fann det meningslöst diskutera sekretessaspekten i det hela med hänvisning till att alla involverade är sjukvårdspersonal och således har sekretess.

Att det kan vara på det viset att enskildheter i en persons liv inte är något denne vill ska vara kända för personal på hans/hennes vårdcentral är alltså inte intressant. I stället uppfattades det av värde för primärvårdsläkaren att känna till att en patient hade psykiska problem och vari de bestod.  Kanske det.

Så, nu fungerar det på följande sätt: Jag ringer upp min patients husläkare – om patienten vet vem det är och om jag kan få tag på vederbörande. Jag förklarar för vederbörande kollega omständigheterna och, inte sällan, skriver jag sedan en remiss jag skickar så att säga in blanco till primärvårdsläkaren som undertecknar och skickar vidare till psykoterapeuten.

Men om nu inte patienten har det förtroendet för sin primärvårdsläkare? Om denne inte delar min uppfattning att patienten behöver psykoterapi?

Och, på vilket sätt underlättar detta för patienter att få psykoterapi? Det är ju inte som att primärvårdsläkarna inte fick remittera till offentligfinansierad psykoterapi tidigare. På vilket sätt underlättar det att en remitterande instans fråntas remissrätten?

Någonstans anar jag en kostnadsaspekt förklädd till reform.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev