Bra vårdvalsmodell kräver samverkan

Landets olika vårdvalsmodeller drivs på vissa håll fram i för hög takt för att det ska vara nyttigt. Debatten präglas av detta och motsättningar och farhågor, se Edgrens och Stenbergs inlägg i Dagens Medicin nr 4/08, byggs därför upp helt i onödan.

En allmänmedicinare i första linjens sjukvård har årligen tusentals patientmöten, där varje möte innehåller komplicerade relationer, speglar svåra psyko­sociala problem och hanterar åtskilliga problemställningar. Mötena ska lindra patienternas lidande, trösta dem i deras svårigheter och förhoppningsvis bota deras sjukdomar. Allt detta alstrar stora kostnader, där marginal­effekterna kan uppgå till hundratals miljoner per år, och ger allmänmedicinaren en god bild av det lokala sjukdoms­panoramat.

Vi allmänmedicinare vet att det är effektivare och enklare att möta och behandla patienter man redan känner och som man kan följa upp. Vi vet att mötet fungerar bättre om patienten valt sin doktor, om det finns ett ömse­sidigt förtroende, men vi vet också att de flesta behåller sin doktor oavsett hur relationen inletts.

Valfrihet och vårdval är sedan länge en bra grund för primär­vården, där internationell erfarenhet entydigt stödjer detta. Gösta Eliasson lyfter fram detta på ett tydligt sätt i sin artikel i Dagens Medicin nr 6/08. Det är dock viktigt att inte förneka de farhågor och de erfarenheter som Sveriges allmänläkare har av första linjens sjukvård. Ansvaret vilar tungt på ”modellutvecklarna” – de måste söka samverkan med aktiva allmänmedicinare för att inte modellerna ska bli skadliga skrivbordsprodukter.

Viktiga punkter att utveckla är:

￭ Listningen kan inte bli fri, så länge inte tillräckligt med läkare finns. För stora, övertecknade listor innebär allvarliga patientsäkerhetsproblem – och arbetsmiljöproblem. Att kunna välja ”En läkare med tid för sin patient” måste vara målet, som åvilar politikerna att uppfylla. Det ger förutsättningar för god tillgänglighet, kontinuitet och för läkaren att vara med i vården av äldre och de svårt sjuka.

￭ Ersättningsmodellerna måste vara mer utvecklade än dagens förenklade modeller där det ofta är en rak ålders­viktning av kapitationsersättningen. Speciellt gäller det om uppdraget ska vara brett, med till exempel psykologer, tolkar och så vidare ingående i ersättningen. Sjukligheten är mycket ojämlikt fördelat i befolkningen.

￭ Det måste skapas incitament för samverkan såväl inom det geografiska området (primärkommun), som med specialistvården. All tid kan inte ”läggas på ackord”, utan speciell ersättning måste läggas på samverkan i olika former.

￭ Det är viktigt att vårdvals­modellerna görs så att tyngande byråkrati undviks och att med­arbetarnas kreativitet stimuleras.

￭ Kvalitetsfrågor måste prioriteras. En ackreditering lika över landet med lokal anpassning borde vara en självklarhet i vårt lilla land, med gemensam grund- och specialistutbildning, gemensam hälso- och sjukvårdslag och gemensam till­syns­myndig­het. Utan en enhetlig idé vet inte blivande läkare vad de ska utbildas till om de väljer allmänmedicinen, och detta gynnar inte tillgänglighet och kvalitet för befolkningens första linjes sjukvård.

Det finns mycket kunskap samlad runt betydelse och utformning av den första linjens sjukvård. Det tycks inte vara alldeles klart att denna tas tillvara. Ett första steg vore att ansvariga vård­utvecklare söker samverkan med den svenska allmänläkarkåren för att gemensamt utveckla en långsiktigt hållbar och säker primärvård. Sveriges allmän­medicinare är beredda att ställa upp för diskussion.

Annika Eklund Grönberg, Benny Ståhlberg, Robert Svartholm

Annika Eklund Grönberg
är ordförande för Sfam, Svensk förening för allmänmedicin.

Benny Ståhlberg
är ordförande för Distrikts­läkarföreningen.

Robert  Svart­holm
är distriktläkare och ledamot i Sfams styrelse.