”Cancerform som dödar tusentals viftas bort”

Cancerfonden har som ambition att bevaka cancerläget och att följa och värdera vården. Årets höjdpunkt är den så ­kallade Cancer­fonds­rapporten, som presenterades vid ett frukostmöte i förra veckan, och som nu givits ut för tionde gången. Målgrupp är i första hand politiker och andra beslutsfattare i vården.

Liksom tidigare ägnas en hel del utrymme åt att följa upp den nationella cancerstrategin och det arbete som de regionala cancercentren bedriver. I ett särskilt kapitel belyser man vårdsituationen för de fem vanligaste cancerformerna där också målsatta riktlinjer finns.

Förlåt, det blev visst fyra. I rapporten konstateras att prostatacancer undantas ”med anledning av att patientunderlaget är för litet för vissa av indikatorerna, vilket gör resultaten osäkra”. När Cancer­fonden ska beskriva problemen och utmaningarna i cancervården väljer man alltså en analysmodell som utestänger det största området av alla och till och med antyder att antalen är för små.

I den helhetsbild som man försöker måla upp saknas därmed den cancerdiagnos som har flest nya fall per år (nära 10 000), som tar flest mäns liv (2 400 per år, oförändrat sedan 30 år), som har de ojämförligt längsta vänte­tiderna och som har den största variationen mellan länen. Ambitionen kan ju rimligen inte ha varit att avspegla verkligheten när man väljer metoder som inte fångar de mest påtagliga problemen. Är det fel på glasögonen eller verklig­heten?

Ambitionen kan ju rimligen inte ha varit att avspegla verkligheten.

I ett första ögonkast kan det verka oförargligt att i sin verklighetsbeskrivning välja bort det som är besvärligt att fånga. Men betänk då att syftet är att påverka politiker och andra besluts­fattare. Vår erfarenhet, även grundad i enkäter, är att dessa grupper, liksom allmänheten, har mycket låg kunskap och ibland rena missuppfattningar om sjukdomen prostatacancer och om förhållandena i vården. Cancerfonden bidrar nu genom sin rapport starkt till att konservera denna okunskap.