Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Dags att ta fram katastrofplaner för primärvården”

Publicerad: 7 Juni 2016, 05:00

Ingrid Eckerman, specialist i allmänmedicin, chefredaktör Allmänmedicin, f d skyddsombud, Robert Svartholm, huvudskyddsombud Norrbotten, f d vårdcentralschef, specialist i allmänmedicin, och Bertil Hagström, specialist i allmänmedicin, Marks kommun, f d vårdcentralschef.

Den dag man plötsligen står där med begränsad läkarresurs ska man veta precis hur man ska handla, skriver tre allmänläkare.


För katastrofsituationer i primärvården finns ingen anledning att invänta direktiv ”uppifrån”. Katastrofplaner är en del av arbetsmiljöarbetet. De kan initieras av chefer och skyddsombud. Vi anser att det är varje chefs skyldighet att upprätta en katastrofplan för sin egen verksamhet och varje skyddsombuds skyldighet att driva frågan.

Primärvården är i dag mycket mer sårbar än vad de flesta insett. På några månader kan en vård­cent­ral förlora en stor del läkar­styrkan – en går i pension, någon blir barnledig, en annan blir sjuk. När detta inträffat är man i ett läge där det kan vara omöjligt att rekrytera läkare av något slag. Den medicinska säkerheten sätts på spel.

Specialister i allmänmedicin har stora möjligheter att välja arbets­plats när det fattas 1 400 allmän­läkare (Läkarförbundet 2013). Självklart väljer man en välfungerande vårdcentral framför en dåligt fungerande. Icke-specialisterna väljer en vård­cent­ral där de kan få hand­ledning av specialister.

I dag drivs en del vård­cent­raler huvud­sakligen med hyr­läkare. På andra håll kan man inte ens rekrytera sådana. Tjänsterna står obemannade. Till yttermera visso saknas distriktssköterskor och sjuksköterskor.

Läkare på vårdcentraler har under de senaste 30 åren fått allt fler arbetsuppgifter. De allt sjukare och allt mer komplext sjuka patienterna, som lever allt längre, remitteras av sjukhusets läkare till primärvårdens allmänläkare.

Den allmänt accepterade rikt­linjen är sedan många år 1 500 listade för en heltidsarbetande specialist i allmänmedicin. Med tanke på alltfler äldre, multisjuka och vårdtunga patienter, och med berättigade önskemål om höjd vårdkvalitet, vore 1 000 per allmänläkare mer rimligt, en normal siffra i Norge.

På Kåge-Moröbacke vårdcentral i Skellefteå har man i dag 5 000 invånare per allmän­läkare. Det är siffror som påminner om 1970-talet, då patientunderlaget, arbetsuppgifterna och de medicinska möjligheterna var helt annorlunda. Nu står man inför en sommar då man inte ens har en hyrläkare åt 16 000 invånare.

Ett antal så kallade resurs­trappor har tagits fram. Gemen­samt för dem är att primärvården successivt måste begränsa sitt medicinska åtagande när antalet listade per allmänläkare drar iväg över 1 500.

Vilka patienter ska prio­riteras? Vart ska övriga patienter remitteras eller hänvisas?

Vi vill uppmana varje vård­cent­ral att, som en del av arbetsmiljöarbetet, upprätta en katastrofplan för en situation med låg eller ingen allmänläkarbemanning.

Den dag man plötsligen står där med begränsad läkarresurs ska man veta precis hur man ska handla. Vilka patienter ska prio­riteras? Vart ska övriga patienter remitteras eller hänvisas? Hur rationaliseras och omfördelas arbetsuppgifter? Vilka sam­arbets­partners ska informeras om läget? Hur informerar man patienter, allmänhet och politiker/finansiärer?

Vi är övertygade om att bara vetskapen om en katastrofplan gör att läkare och övrig personal känner sig tryggare. Läkaren kommer inte att förväntas göra samma arbetsuppgifter när hen har hand om flera tusen individer. Man slipper oroa sig för den medicinska säkerheten då man vet att patienterna blir omhändertagna med rimlig patientsäkerhet, om än inte med önskvärd kvalitet. Förbättrad psykosocial arbetsmiljö kan göra att återstående personal orkar fortsätta arbetet. Kanske kan vissa lockas tillbaka till primärvården.

När man introducerar katastrofplaner blir det en signal till verksamhetsledningen på olika nivåer och till politiker om att läget är prekärt och kräver åtgärder.

INGRID ECKERMAN, ROBERT SVARTHOLM OCH BERTIL HAGSTRÖM

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev