Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Dags att tillvarata omvårdnadskompetensen inom intensivvården”

Publicerad: 30 September 2020, 05:00

Lina Bergman, Ann-Charlotte Falk, Ing-Marie Larsson, Axel Wolf

Foto: Hannu Viitanen/Mostphotos

Korta kurser för icke specialistutbildad personal kan inte möta intensivvårdens krav på specialistkompetens, skriver debattörer från Riksföreningen för anestesi och intensivvård.


Vem hade kunnat ana hur våren 2020 skulle slå som en käftsmäll mot världen och Sverige? Och även om vi inte är igenom covidpandemin på långa vägar, är det dags för reflektion med halvtidssnack samt spelupplägg inför nästa halvlek. För att stärka Sveriges chanser att gå ut ur den andra halvleken stärkt och redo för nästa match finns det saker som inte är svåra att implementera om viljan finns. Nämligen att satsa på hög och specialiserad omvårdnadskompetens inom intensiv- och anestesisjukvård.

Ett fundament inom intensivvården är specialistutbildade sjuksköterskor och läkare som har skyddade yrkestitlar som borgar för kvalitet och som erhåller kontinuerlig fortbildning. Tack vare den höga kompetensen överlever majoriteten av patienterna intensivvården och genomgår en övergång från hotande organsvikt till att kunna skrivas ut till en annan vårdnivå för återgång till ett liv värt att leva.

Under covidpandemin förmedlades inte sällan en bild av hur antalet intensivvårdsplatser snabbt kunde utökas, till och med fördubblas på en nationell nivå, för att möta det vårdbehov som snabbt uppkom. Vi anser att detta är en förenklad bild av verkligheten.

Ur ett europeiskt perspektiv har Sverige det näst lägsta antalet intensivvårdsplatser (5,8 platser per 100 000 invånare) i Europa (spridning 4,2 platser till 29,2 platser) enligt Rhodes med flera i Intensive care medicine 2012 – en inte så smickrande placering.

Men att öka antalet intensivvårdsplatser enbart genom att tillföra fler händer, utan krav på gedigen kompetens, är fel. Att skapa introduktionsutbildningar eller korta kurser på 3 till 7,5 högskolepoäng för icke specialistutbildad personal kan varken möta patienternas eller intensivvårdens krav på specialistkompetens.

En intensivvårdsplats är inte komplett utan specialistutbildad personal som vårdar den kritiskt sjuka patienten. Bristen på omvårdnadskompetens kommer att utgöra en mycket stor utmaning framöver.

För att utbilda, rekrytera samt långvarigt behålla kompetensen behöver arbetsvillkoren förbättras kraftigt inom offentlig verksamhet. Redan 2001, i regeringens utredning om välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde, lyfts lönestrukturens utmaningar inom den offentliga sektorn: ”Den svenska välfärdssektorn riskerar därmed att utvecklas till en sekundär arbetsmarknadssektor, med klart sämre jobb och sämre löner än inom andra delar av arbetsmarknaden. Akuta rekryteringsproblem är en tänkbar konsekvens, med potentiella skadeverkningar på hela det svenska välfärdssystemet”.

20 år senare har vi ett rekryteringsproblem, där lön och arbetsvillkor är en central del. Vårdens löner måste öka mer, oavsett industrins måttstock, något som till exempel professor Lars Calmfors efterlyser i en intervju i Dagens Nyheter 13 februari 2018.

Riksföreningen för anestesi och intensivvård genomförde under maj 2020 en nationell onlineenkät för att kartlägga specialistsjuksköterskors arbetssituation och erfarenheter av att vårda patienter med covid-19 inom intensivvården. I vår enkätundersökning framkom att många deltagare kände sig livegna och beskrev hur de flyttades runt utan inflytande över sin arbetssituation, och många respondenter funderade på att lämna yrket alternativt kände en stor oro inför framtiden.

För att skapa en hållbar arbetsmiljö, där omvårdnadskompetens rekryteras, utvecklas samt bibehålls på konkurrenskraftiga villkor är det av yttersta vikt att omvårdnadskompetens återfinns på alla ledningsnivåer inklusive inom forskning, utveckling och utbildning.

I stället för att begå samma misstag återigen, måste vi lära oss av historien och fokusera på att stärka vården genom kompetens och konkurrenskraftiga villkor.

Därför föreslår vi att:

■ Lagtexten tydligt ska fastslå att specialistutbildad personal är ett krav inom intensivvård och anestesi, och att titlarna ska fortsätta att vara yrkeskyddade. Detta måste genomföras så att det inte faller på en enskild verksamhetschef att bestämma kompetensnivå.
■ Specialistutbildningarna inom anestesi och intensivvård utvecklas genom att möjlighet ges till en tvåårig masterutbildning. Möjlighet bör ges att erhålla dubbelkompetens inom anestesi och intensivvård inom ramen för en sådan masterutbildning.
■ Krav ställs på att omvårdnadsansvarig chefssjuksköterska/översjuksköterska ska finnas representerad inom alla ledningsnivåer som ansvarar för omvårdnadens kvalitet.
■ En översyn görs av dagens lönenivåer där arbetsgivarna visar att de prioriterar samt värdesätter specialistsjuksköterskors kompetens och ansvar inom anestesi och intensivvård, samt skapar en löneutveckling som är konkurrenskraftig.

För styrelsen i Riksföreningen för anestesi och intensivvård:

Axel Wolf, översjuksköterska anestesi, docent.

Ann-Charlotte Falk, specialistsjuksköterska anestesi och intensivvård, docent.

Lina Bergman, specialistsjuksköterska intensivvård, filosofie doktor.

Ing-Marie Larsson, specialistsjuksköterska intensivvård, filosofie doktor, lektor.

AXEL WOLF, ANN-CHARLOTTE FALK, LINA BERGMAN, ING-MARIE LARSSON

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev