”Dags att utveckla de alternativa metoderna”

Andelen sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har ökat kraftigt under de senaste fem åren. Nästan hela den ökningen härrör från stressjukdomar, depressioner och ångestsyndrom.

Samtidigt kan noteras att specialistpsykiatrin har blivit hårt ansträngd av allt mer komplexa ärenden och att primärvården till stor del saknar resurser för annat än kortare psykoterapeutiska insatser eller antidepressiv medicinering.

Samhällsekonomiskt är det av största vikt att vi utvecklar och förbättrar metoder för att minska sjukskrivningar på grund av stressrelaterade och recidiverande depressioner och ångest.

Sedan Jon Kabat Zin introducerade Mindfulness Based Stress Reduction, MBSR, en åtta veckors kurs i medveten närvaroträning i grupp på 1970-talet, har metoden spritt sig över hela världen. Ett allt större antal forskningsstudier har visat effekt och SBU har bedömt att det numer finns viss evidens för att metoden minskar stress och oro, men att det behövs mer forskning.

Sedan Mark Williams och kollegor utformade en variant av MBSR på 1990-talet som de kallat Mindfulnessbaserad kognitiv terapi, MBKT, och i en välgjord studie kunde visa att man med den metoden kunde minska risken för återfall i depression lika effektivt som med antidepressiv medicinering, har intresset för medveten närvaro träning ökat markant även inom specialistpsykiatrin. På psykiatriska kliniken i Norrtälje har vi just nu startat ett forsknings­projekt för att undersöka effekter av MBKT på specialistpsykiatrins patienter.

Samtliga grupper tvingades upphöra mitt i behandlingen, inklusive en grupp för traumapatienter.

På Danderyds sjukhus har Prima vuxenpsykiatri under de senaste åren erbjudit mindfulnessträning i grupp. Med två erfarna instruktörer, som dessutom är utbildade psykiatrer, har de kunnat erbjuda kostnads­effektiv behandling som blivit allt mer uppskattat av alla de patienter som velat skaffa sig konkreta verktyg för stresshantering och ofta varit negativa till antidepressiv medicinering. Trycket från patienterna om deltagande blev så stort att man i januari kunde starta åtta grupper. Den privata arbetsgivaren Prima psykiatri upptäckte då plötsligt att man överskridit ”produktionstaket” och avbröt omgående avtalet med instruktörerna – och samtliga grupper tvingades upphöra mitt i behandlingen, inklusive en grupp för traumapatienter. Detta är inte bara oetiskt utan väcker också frågor om landstingets ansvar för utvecklingen av psykiatrin och av ersättningsfrågor, kvalitetssäkring och behandlingskultur för både privata och egna utförare.

Landstingen bör ta ett ansvar för att utveckla alternativa behandlingsmetoder som har evidens och är kostnadseffektiva. De bör garantera att utförarna utvärderar metoderna, till­handa­håller hög kvalitet och handlar etiskt acceptabelt. Ersättningssystemen bör justeras så att de inte hind­rar behandling av stora patient­grupper.

BENGT ANNE­BÄCK