Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Därför brister demensvården”

Publicerad: 11 juni 2014, 08:16

Robert Svartholm

Foto: Marcus Ericsson/Bildbyrån

Bristen på välutbildade specialister i allmänmedicin, som erbjuder kontinuitet i vården, är den svaga länken, skriver läkaren Robert Svartholm.


Socialstyrelsens nya utvärdering av demensvården pekar på brister. Man tar upp att det saknas adekvata uppföljningsinstrument. En del i detta är att de så kallade kvalitetsindikatorerna är för dåliga. Ett tydligt exempel är att hälften av de dementa i Västerbotten uppges stå på demensläkemedel. En viktig slutsats kan då vara att väldigt många behandlas i onödan. Utvärderingen tolkar siffrorna i motsatt riktning. Vilken är sanningen?

Riktlinjerna för vård av dementa är fyra år. Sedan dess har praktiskt taget alla landsting utfört omfattande Gap-analyser (analyserar gapet mellan teori och verklighet), skapat expertgrupper och skrivit omfattande lokala/regionala vårdprogram. Med stöd av särskilda statsbidrag har det anställts många ”samordnare” och ”projektledare”, och lokala uppföljningar har gjorts. Landstingens kraftiga administrativa överbyggnad med divisionschefer, närsjukvårdschefer och vårdcentralschefer har ”tagit frågan på allvar”, eller haft den på agendan på olika sätt. Ekonomiska incitament (NPM) har skapats för att uppfylla innehållet i de nationella riktlinjerna. Ändå ”består bristerna”.

Nu tillskjuts nya pengar till landstingen, för att förbättra vården för våra mest sjuka äldre. Tyvärr kommer detta knappast att hjälpa de dementa i behov av demensläkemedel – eftersom dessa läkemedel i princip är avsedda för patienter med Alzheimers sjukdom, vilket är en sjukdom som i huvudsak drabbar yngre utan andra sjukdomar.

Är det dags att göra en ny Gap-analys? Varför består bristerna trots alla kunskapsunderlag, vilka problem upplever patienterna och deras anhöriga i den initiala kontakten med vården? Varför utreds inte patienter, och varför genomförs – eller utvärderas – inte medicinering med demensläkemedel?

Det går att spåra orsaker till detta. I de massmediala larmen som regelbundet kommer framstår orsaken tydligt. I ett nyhetstelegram från TT den 7 mars i år exemplifieras detta av Christina Hägvide, som försöker få vård åt sin mor: ”Läkaren på vårdcentralen tog inte mammas minnessvikt på allvar”. ”Jag tyckte inte att hon tog in det jag sade och lyssnade på mej som anhörig”. Socialstyrelsens utredare Vera Gustafsson fyller på: ”det finns risk att (de dementa) bortprioriteras för andra grupper med mer akuta behov”.

Öppna Jämförelser gör det lätt att identifiera det principiella problemet: Den första linjens sjukvård – primärvården – är inte tillräckligt utbyggd. Den är till en förskräckande del bemannad med ”dr stafett, dr vikarie och andra tillfälliga läkare”. Bristen på väl utbildade specialister i allmänmedicin, som erbjuder kontinuitet i vården och som hinner följa upp kroniskt sjuka, är den svaga länken, inte bara i demensvården.

Det är sannolikt dags att ta itu med denna brist med andra ögon än man hittills har gjort. De allmänmedicinska föreningarna har under årens lopp beskrivit detta i en dimensioneringsplan. Med en väl dimensionerad allmänmedicinsk verksamhet kan förutsättningarna förbättras.

Vera Gustafsson skriver: ”primärvården har inte alltid förutsättningar och kunskap att jobba med denna grupp”. Det är bara att instämma. Kunniga allmänläkare är grunden i en primärvård som kan ta ett medicinskt ansvar – inte bara för demenssjuka patienter.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev