Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag23.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”De etiska frågeställningarna har försummats”

Bristen på klinisk erfarenhet i sjukvårdsledningen har bidragit till att kortsiktiga ekonomiska hänsyn fått alltför stor betydelse i utvecklingen av vårdsystemet, anser tre läkare.

Publicerad: 29 December 2020, 06:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Kurt Boman, Sture Eriksson och Lars Jacobsson.


Ämnen i artikeln:

IvoNya Karolinska Solna, NKS

Läkare har i årtusenden arbetat efter medicin-etiska krav som finns kodifierade bland annat i Läkarförbundets läkarregler. Enligt dessa ska ”läkarens främsta mål vara patientens hälsa” (punkt 1). ”Läkaren ska handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet…” (punkt 4). ”Läkaren ska inte utan undersökning ge råd eller behandling (punkt 8).” Central i läkaretiken är således patientens hälsa och inte statens eller samhällets intressen.

Det finns nu anledning att reflektera över vad som hänt med den klassiska läkaretiken under senare år. Vi som har varit med i 50 år och mer inom svensk sjukvård har en bestämd känsla av att den klassiska läkaretiken har devalverats och satts på undantag. Frågan är hur kunskapen och inställningen är i dag till de läkaretiska reglerna och hur mycket de integrerats i en administrativt styrd verksamhet där ekonomin har blivit målet och inte medlet?

Kritiken mot hur många äldre har behandlats eller inte behandlats under pandemin har vuxit lavinartat. Senast väl dokumenterad av Ivos utredning, som påvisat en mycket omfattande vårdskandal. Det är uppenbart att många läkare inte följt läkarreglerna. En viktig delförklaring i detta har varit utvecklingen under senare år av administrativt utfärdade riktlinjer för de flesta sjukdomstillstånd, hur de ska diagnostiseras och behandlas. Riktlinjer kan ha ett värde, men har sin begränsning i att ingen patient är den andra lik. Varje patient måste bedömas individuellt och de riskerar att skadas när man blir alltför beroende av att följa riktlinjer utan ett etiskt förhållningssätt. Administrativa organ och arbetsgivare verkar också allt mera kraftfullt för att läkare ska förväntas följa de generella riktlinjerna. De är också till sin natur sådana att de fokuserar på enskilda diagnoser, utan att väga in multisjuklighet och etiska aspekter. 

I många fall och särskilt när det gäller äldre handlar det om multisjuka personer där de generella riktlinjerna har mycket begränsat värde i den individuella samlade bedömning, baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, som läkaren måste göra i varje enskilt fall. Det individuella perspektivet är särskilt viktigt hos äldre när det gäller dosering av läkemedlet och kombinationen av läkemedel, men också vid valet av rehabiliteringsformer. 

Med den ökande administrativa makten på grund av den massiva tillväxten av tjänstemän i sjukvårdsledningar har vetenskap och beprövad klinisk erfarenhet nedvärderats och underställts den organisatoriska överbyggnaden inspirerad av New Public Management. Därför tvingas sjukvårdspersonal också till en kraftigt växande dokumentation, som i sin tur inneburit mindre tid för direkt patientarbete, och sämre kontinuitet.

Byråkratiseringen och nedvärderingen av den medicinska kompetensen i sjukvårdssystemet har också lett till att ekonomin har fått styra alltmer, med ett minskat antal vårdplatser på sjukhus i allmänhet, där Sverige numera enligt OECD återfinns lägst i Europa, och på IVA. 

Detta har fått många konsekvenser som nu blir tydliga under coronapandemin, där den etiska aspekten till stora delar försummats. En konsekvens som framför allt omvårdnadspersonalen/sjuksköterskegruppen har påtalat är det man kallar etisk stress. I enlighet med de läkaretiska reglerna innebär detta att man tvingas genomföra sitt arbete på ett sätt som inte överensstämmer med de grundläggande värderingar man har som profession och den kunskap man har om vad som vore den bästa tillgängliga behandlingen.

Coronapandemin har tragiskt nog tydliggjort hur svensk sjukvård förändrats under en lång följd av år på grund av missriktad styrning med New Public Management-principer och Nya Karolinska Solna som skräckexempel på ett system som gått över styr. Bristen på klinisk erfarenhet i sjukvårdsledningar och klinikledningar har bidragit till att kortsiktiga ekonomiska hänsyn fått alltför stor betydelse i utvecklingen av vårdsystemet, medan de etiska frågeställningarna har försummats. 

Vi menar därför att läkaryrket behöver återprofessionaliseras och etiken återupprättas – läkare är självständiga aktörer för patientens bästa, inte instrumentellt styrda tjänstemän i statens ledband!

Kurt Boman, senior professor och överläkare på forskningsenheten vid Medicinsk och geriatrisk klinik, Skellefteå lasarett, Umeå universitet 

Sture Eriksson, docent och specialist i geriatrik med psykogeriatrisk profil vid Umeå universitet och tidigare ledamot i regional etikprövningsnämnd 

Lars Jacobsson, överläkare och professor emeritus vid psykiatriska kliniken på Norrlands universitetssjukhus, tidigare ordförande i Läkaresällskapets etiska delegation

 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll? Klicka här! 

 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev