Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Den ortopediska jargongen bör moderniseras”

Publicerad: 26 juli 2017, 05:30

Jörg Schilcher, överläkare i ortopedi och Victoria Pihlgren, filosofie doktor och universitetsadjunkt i svenska vid institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet.

Foto: Staffan Gustavsson/redakta, privat

Tonen på ortopedernas röntgenrond kan upplevas som hård och ortopederna som elaka. Jargongen tjänar ett viktigt syfte men bör ändå moderniseras, skriver två debattörer.


Den ortopediska röntgenronden är ur ett retoriskt och psykologiskt perspektiv unik. I vanliga fall ser man resultatet av en läkares insats i behandlingen av en patient först efter några månader, år eller en hel livstid. I den ortopediska läkekonsten ses resultatet oftast omedelbart, på röntgenbilden som tas direkt efter operation. Dessa röntgenbilder utgör ett viktigt underlag för den ortopediska röntgenronden vars huvudsakliga syfte är att garantera patientsäkerheten och att utbilda.

Ortopedisk kirurgi kan betraktas som ett hantverk och resultatet kan bedömas olika, beroende på vem som betraktar. Röntgenläkarens uppgift är att bedöma röntgenbilden objektivt, men känslan som kan väckas hos en enskild ortoped kan vara ytterst subjektiv. Ibland filtreras inte den känslan av den professionella yrkesrollen innan den verbaliseras: ”Ojojoj”, ”nämen” eller djupa suckar hörs nog ibland på röntgenronder runt om i landet.

Kollegor med erfarenhet från röntgenronder förr i tiden eller utomlands tycker sig även ha hört uttryck som: ”Vad i h… är detta?”, eller ”hur f… tänkte ni?”
Utöver känslouttryck kan visningen av röntgenbilder även väcka tankar kring ekonomi: ”Varför valde ni den dyra plattan i stället för den billiga, båda hade ju fungerat för den här patienten?” eller vetenskap: ”Varför operera in en platta, gips fungerar väl lika bra?”

På renommerade sjukhus utomlands finns det än i dag en utpräglad hackordning i sjukvården, särskilt vid röntgenronden. Överläkarna längst bak (i knälånga vita rockar) kommenterar det som underläkarna längst fram (i midjelånga rockar) åstadkommit. Kommentarerna är sällan uppmuntrande.

När kritiken väl är formulerad kan det uppstå en retorisk situation som i en rättssal. I sitt försvar måste operatören välja sina ord noga. Hamnar man som ansvarig läkare i situationen att behöva försvara sitt hantverk kan det bli krångligt. Att skylla på de svåra anatomiska förutsättningarna eller dylikt kan fungera i vissa undantagsfall, men det kräver stor retorisk finess och bygger på att man som yrkesperson har en respekterad ställning i kollegiet. Knepet fungerar inte hur många gånger som helst, innan det kan bli till en fråga om bristande kompetens. Att skylla på en yngre kollega eller operationspersonal är tabu, men görs ibland ändå.

Vad som är rätt eller fel kan dessutom skilja sig mycket, beroende på vem man frågar. På skämt brukar man säga att det finns lika många sanningar som det finns ortopeder.

Diskussionerna på röntgenronden kan bli ganska livliga och denna dagliga diskurs har över tid utvecklats till en viss jargong ortopederna sinsemellan. Jargongen tjänar patientsäkerheten eftersom den bygger på att ständigt ifrågasätta behandlingsrekommendationer och resultat före och efter operation. På det sättet fattas beslut om behandling först efter att förslag övervägts och förkastats några gånger för att slutligen ersättas med det behandlingsalternativet som är bäst för patienten.

Av utomstående, såsom läkarstudenter och AT-läkare, som under en kortare period deltar i röntgenronden kan stämningen på grund av jargongen upplevas som hård och ortopederna som elaka. Som i många andra sammanhang har jargongen formats över tid. Det är helt uppenbart att kvarlevorna av en hierarkisk struktur inom sjukvården visar sig i sättet att kommunicera inom professionen än i dag. Den gamla jargongen bygger på en hierarkisk struktur med ett enkelriktat ifrågasättande – uppifrån och ned.

I dagens multiprofessionella sjukvård har jargongens viktigaste funktion – ett kritisk ifrågasättande – fortfarande sin plats men den måste kunna riktas både nedåt och uppåt för att kunna tjäna sitt syfte. På så vis gynnas förmodligen inte bara den kritiska granskningen och slutligen patientsäkerheten utan även utbildningssituationen.

JÖRG SCHILCHER, VICTORIA PIHLGREN

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev