Det är i de svåra fallen som föräldrarna bör få avgöra

En bra diskussion har kommit igång om avbrytande av behandling inom neonatalvården, både i våra dagstidningar och i Dagens Medicin. Jag har framfört mina meningar och ska inte i det här sammanhanget försöka utveckla diskussionen i hela dess vidd, det gör jag i en bok som snart utkommer, Döden är förhandlingsbar.

Låt mig bara göra ett enkelt påpekande med anledning av Elisabeth Rynnings fråga i ett debattinlägg på denna sida:  Var drar Tännsjö och Lagercrantz gränsen för föräldrarnas bestämmanderätt ?

Ett bortglömt faktum i denna diskussion är att föräldrar, rent juridiskt, har rätt att bestämma över sina barns vård. Läkare får aldrig vårda ett barn mot föräldrarnas vilja. Då till exempel Jehovas vittnen blodvägrar å sitt barns vägnar, måste en socialnämnd beröva föräldrarna vårdnaden, om barnet ska kunna ges blod. Samma rättsläge gäller neonatalvårdens beslut att inleda eller fortsätta respiratorbehandling.

Rent juridiskt tycker jag denna ordning är tillfredsställande. Föräldrar bör bara bli mer medvetna om de rättigheter de redan har inom neonatalvården.

Men frågan hur socialnämnden till sist ska bedöma fall som kan uppkomma, om läkare och föräldrar hamnat i konflikt, vilket torde höra till undantaget, kvarstår förstås. Rynning gör det lätt för sig då hon frågar om risken för lindrig synskada och koncentrationssvårigheter kan vara nog för att vården ska avbrytas och barnet på föräldrarnas inrådan ska få dö.

Så kan väl ingen tänka? Den risken löper ju varje barn som föds. De svåra fallen är de då det finns risk för mycket allvarliga skador, men samtidigt en viss möjlighet att barnet kan bli helt friskt. Det är i sådana fall jag menar att man (i sista hand socialnämnden) bör acceptera föräldrarnas bedömning. I min kommande bok utvecklar jag skälen för den ståndpunkten.

Torbjörn Tännsjö

Torbjörn Tännsjö
är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.