Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Det behövs ett nationellt initiativ för fåtalsdiagnoser”

Publicerad: 23 juni 2014, 05:00

Foto: Thinkstock

Utvecklingen är speciellt svår att hantera i länder med en liten befolkning som Sverige, skriver läkare och tar barnortopedin som exempel.


Sjukvården kan i dag framgångsrikt hjälpa patienter med tillstånd som tidigare var omöjliga att behandla och den medicinska utvecklingen fortsätter i snabb takt. Den sker många gånger på en internationell arena, och den är tydligast inom det som kallas högspecialiserad vård, det vill säga patienter med sällsynta och komplicerade tillstånd.

Tillstånden brukar i debatten benämnas fåtalsdiagnoser och utvecklingen är speciellt svår att hantera i länder med en liten befolkning som Sverige.

För att belysa problematiken väljer vi att beskriva barnortopedins situation. Barnortopedin behandlar skador och sjukdomar som drabbar skelettet, leder och muskulatur hos den växande individen. Med en högkvalitativ barnortopedi kan många rörelsehinder mildras eller helt botas.

Det saknas en nationell organisation och ansvarsfördelning för barnortopedin i Sverige. Det gäller ett flertal fåtalsdiagnoser, som avancerad höftkirurgi, benförlängning med korrektion av felställningar på armar och ben, komplicerade tillstånd vid neuromuskulära sjukdomar som cerebral pares, medfödda missbildningar som klumpfot, komplicerade olycksfall där barn kan behöva speciell kirurgi för att undvika tillväxtstörningar i skelettet, etcetera.

Barnortopedin i Sverige är ingen egen specialitet utan är en del av den övergripande specialiteten ortopedi. Blivande barnortopeder utbildas på utbildningstjänster i ortopedi, ST-block.

Utbildningen är målstyrd och det tar minst fem år att nå målen. En blivande ortoped som vill få barnortopedisk kompetens kan mot slutet av utbildningen fokusera på tjänstgöring inom barnortopedisk verksamhet eller efter avslutat ST-block söka sig till någon av de barnortopediska enheterna vid universitetssjukhusen. Det finns i Sverige ingen formell kravprofil eller definierade utbildningsmål för att få kalla sig barnortoped.

Problemen med att säkra återväxten av svenska barnortopeder som ska klara av framtidens högspecialiserade barnortopedi är flera. Pensionsavgångarna av läkare kommer att vara stora under de närmaste åren. För att utbildas till barnortoped krävs kontinuerlig kirurgisk träning och att mycket tid ägnas åt kliniskt arbete för att få den nödvändiga erfarenheten.

I Sverige är det generellt sett svårt för yngre läkare inom kirurgiska specialiteter att få tillräcklig mängd kirurgisk träning, men problemet är speciellt uttalat när det gäller fåtalsdiagnoser. Här krävs en tydlig nationell strategi med genomtänkta och i professionen förankrade åtgärder.

Vid sjukhus utanför universitetsklinikerna sköts barnortopedin av ortopeder som vanligtvis som en del av tjänsten även tar hand om barn. Deras kontinuerliga kompetensutveckling behöver också säkras för att vårdkedjor ska fungera och för att vården ska vara lika för alla barn oavsett bostadsort. I dag sker kompetensutvecklingen i stor utsträckning ideellt eller med specialistföreningarnas begränsade resurser. En strukturerad organisation saknas.

Landsting med universitetssjukhus har sedan länge återkommande ekonomiska problem som orsakat nedskärningar och omorganisationer. Bilden från våra kollegor och medlemmar är att det saknas den arbetsro, stabilitet och framtidstro som är nödvändig för att landets barnortopedi ska utvecklas långsiktigt.

Berörda landsting är fullt upptagna med att få sjukvården att fungera i det korta perspektivet. En långsiktig nationell strategi och samordning för utbildningen av framtidens barnortopeder ryms inte på agendan.

Det behövs ett initiativ från socialdepartementet på nationell nivå för barnortopedin utifrån följande punkter:

■ Ett definierat antal utbildningstjänster avsätts för framtidens barnortopeder för att säkra en högspecialiserad verksamhet knuten till universitetssjukhusen.
 ■ Utbildningsmål och kravprofil definieras. Tjänsterna ska finansieras nationellt och innebära ekonomiska möjligheter till forskning och internationellt kunskapsutbyte för att säkra spetskompetens.
 ■ I samråd med professionen skapas en organisation och ansvarsfördelning för barnortopedin i Sverige som utgår ifrån universitetssjukhusen och den barnortopediska kompetensen utanför universitetssjukhusen.
 ■ Resurser öronmärks för den kontinuerliga kompetensutvecklingen av de ortopeder som sköter barnortopedin utanför universitetssjukhusen.

Om vi inte antar utmaningen med att organisera barnortopedin på nationell nivå och säkra framtidens högspecialiserade barnortopedi blir vi efter i den snabba utvecklingen som nu sker internationellt. Barnortopedin riskerar att utarmas på alla nivåer, även den barnortopedi som bedrivs på mindre enheter och dagligdags i öppenvård.

Om det saknas högspecialiserad kompetens i landet kommer sannolikt allt fler familjer att söka vård utomlands, till höga kostnader för skattebetalarna.

Den trenden är tydlig redan i dag. Det kan av rent ekonomiska skäl finnas anledning att omgående möta utmaningen och ta fram en plan för framtidens barnortopedi i Sverige.

Det är hög tid för en mycket konkret framtidsdiskussion med professionen som inte bara gäller barnortopedin utan flera medicinska subspecialiteter som behandlar patienter med fåtalsdiagnoser.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev