”Det finns gott om belägg för elöverkänslighet”

Arvin Yarollahi krävde nyligen i ett debattinlägg att vetenskap måste vara grunden när sjukvården bemöter elöverkänsliga. Han hävdade att det inte finns vetenskapligt belägg för överkänslighetens existens.

Arvin Yarollahi har fel. Det finns gott om belägg som visar att elektromagnetiska fält skadar människor, djur och celler.

Alltsedan 1960-talet har forskare beskrivit att människor som exponerats i yrket lidit av samma symtombild som de el­över­känsliga i dag: sömnproblem, huvudvärk, yrsel, nedstämdhet, ångest, hjärtarrytmier, hudutslag. Forskare har också beskrivit att känsligheten för strålningen ökar ju längre exponeringen pågår och att symtomen försvinner när den upphör.

Upprepade undersökningar har bekräftat att de som lever nära mobilmaster löper ökad risk för symtombilden och cancer och att mobilanvändare oftare lider av huvudvärk, har svårt att sova och har psykisk ohälsa.

Mobil­användning ökar dessutom risken för hjärntumör och strålningen skadar allt ifrån spermier till cellers DNA och till fosters utveckling.

Av den anledningen rekommenderar ett växande antal internationella organisationer och experter att vi måste minska allmänhetens exponering och bättre skydda dem som är extra känsliga: barnen, gravida, elöverkänsliga.

Visst finns det forskning som påstås visa att det inte finns några samband mellan symtom och strålningen. Men varför skulle de vara mer trovärdiga än miljontals människors samstämmiga erfarenheter och den forskning som ger dem stöd?

Flera av dessa studier har, tvärtemot vad som påstås, visat att mobilstrålning orsakar huvudvärk, hjärnstress och stör sömnen. Dessutom lider många av studierna av svåra fel som att strålning varit på då den inte skulle och att ingen säkerställt om påstått elöverkänsliga verkligen var det.

Visst kan vi luta oss mot vetenskap. Men vilken vetenskap? Den som stämmer överens med verkligheten eller den som inte gör det? Medkänsla och ödmjukhet inför patientens erfarenheter måste också få vara med.

Framtidens dom kommer att bli hård över att samhället blundade för sambanden, vägrade hjälpa och i stället hänvisade dem till psykolog och till ständigt ökad förvärrande exponering och hopplöshet hos den sjuke.