”Det förebyggande arbetet är primärvårdens själ”

Det finns riktlinjer för allt. Vem du än är, vad du än söker för inom vården så kan du ge dig på att någon sjuksköterska eller läkare kommer att ta dina symtom, stoppa in dem i ett flödesschema, kolla lokala riktlinjer och sedan tro sig veta vad du behöver. 

Riktlinjerna är lokala, alltså de kan skilja sig åt beroende på var du söker. De kallar det jämlik vård, den vård där du blir en siffra, som ska följa en kurva eller ett normalt sjukdomsförlopp. Det är kanske jämlikt när det är lika dåligt för alla? 

Läs mer: ”Hälsosamtal är ett exempel på hur riktlinjer blir verkstad”

På sjukhus och vårdcentraler sitter vi, med vår kompetens och tycker. Ännu ett komplicerat patientfall som ska lösas. Ingenstans skymtas personen det berör.

Vi letar i provsvar, diverse tester och bland journaler utan att hitta felet. Något är ju fel. Detektivbyrån Vård och omsorg ska lösa fallet. Genom att skriva ut mediciner, gissa och tycka. Har du tur får du en remiss vidare till nästa detektiv som utan din hjälp ska gissa, tycka och hitta lösningen. Ingenstans skymtas patienten. 

Vi släcker bränder, därför att vi inte har tid. Du får ett brev hem där det står att proverna var bra. Så då är du väl bättre? 

Men… 

Det förebyggande arbetet är primärvårdens själ. Och denna själ börjar få lite nya krafter. 

Under året har många pusselbitar fallit på plats för mig. Det började med de riktade hälsosamtalen där man kallar in fullt friska (trodde vi) 40-åringar och pratar om hur de mår, tar ett blodtryck och låter dem skatta sig via ett webbformulär. Inget gissande. Patienterna berättar hur det är och hur de mår. 

Nästa pusselbit var en utbildning i motiverande samtal. Här får patienten föra samtalet. Inget gissande. Reflektioner och öppna frågor. En nyfikenhet. Patienterna började säga i rummet att de kände sig hörda. Sedda. Ibland till och med hjälpta. 

Under utbildningen fick jag höra en podd eller 20 om nära vård av SKR och lära känna Livsstilsverktyget. Anders Rosengren, läkare och professor i molekylär medicin vid Göteborgs universitet som leder forskningen om Livsstilverktyget, berättar om motorn till sann förändring – meningen med livet. 

Och så pusselbiten som var svårast av alla. Att hålla käften. Att sluta gissa och tycka. Att luta mig tillbaka i min stol i ett litet rum i Svalöv och låta personen framför mig träda fram. Jag hör mig säga: ”Vad gör dig lycklig?” till en patient som söker för halsbränna och ångest, sömnsvårigheter. 

”Att känna mig frisk och vara med min familj”, svarar han. Jag håller käften. Han berättar om hur han brukade cykla mountainbike i skogen, det gjorde honom lycklig. På den tiden sov han bättre. Jag håller käften lite till. Kanske att jag reflekterade: ”du sov bättre när du rörde på dig”. 

”Ja, jag hade också mer tid för familjen, nu bara jobbar jag. Jag är så stressad”, säger han. Jag håller käften. Kanske ler lite. Jag känner att jag tycker om honom, som människa alltså. Här sitter han och reflekterar över vad är hälsa, hur kan jag må bra, vad behöver jag göra för att leva länge och väl, utan att jag ens öppnat munnen. Inga prover, inga mediciner, inget gissande. Detektivbyrån är stängd. Här finns medmänsklighet. 

Patienten gör en plan: sluta tramsa med övertid och telefonen klistrad vid örat. Ta ett snack med familjen om saker och ting. Börja cykla igen. Ringa en vän. 

Vi bokar en uppföljning. Jag får ju lov att säga vårdmantrat ”om du inte blir bättre får du höra av dig” så att jag inte blir stämd sedan när han finner sin mening med livet men fortfarande har halsbränna. 

”Jag tycker du är modig”, säger jag i dörren. 

”Det har aldrig någon sagt till mig”, säger han tillbaka. Han säger också att det här hälsosamtalet inte var vad han hade förväntat sig. Sen blir han tårögd och då vill jag nästan ta med honom hem och bjuda på kaffe men jag håller käften … några sekunder till, bara håll. Nu. Käften. 

”Tack”, säger han. Sådär på riktigt. 

Vid nästa besök hade han fullföljt sin plan. Och han mådde bättre. 

Inget gissande. Inget tyckande. Inga mediciner. Inga remisser. Ingen sjukskrivning. 

Däremot lärde vi känna varandra lite. 

Fick han vård? Vad tycker du? 

Vi behöver stärka det förebyggande, motiverande arbetet med levnadsvanor ännu mer och använda oss av de evidensbaserade metoder som finns. Alla vårdcentraler bör erbjuda patienter chansen till en bättre hälsa utan biverkningar – för en god och nära vård med tid för omtanke.

Linda Hunter, sjuksköterska på vårdcentralen Svalöv samt Kunskapscentrum för levnadsvanor och sjukdomsprevention