Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Det ökande fusket inom forskningen utgör en allvarlig fara för samhället

Publicerad: 24 juni 2009, 07:27

Personer som anmält misstänkt forskningsfusk har trakasserats, skriver Kerstin-Uvnäs Moberg.


Fusket breder ut sig mer och mer i skolan och på våra universitet och högskolor. I en just publicerad rapport konstaterar Högskole­verket att antalet disciplin­ärenden i riket ökat med hela 24 procent under 2008, jämfört med 2007. Största delen svarar plagieringsärenden för.

När det gäller forskning är det särskilt viktigt att det som produceras är korrekt. Metoderna ska vara rätt­visande och pålitliga och data ska vara riktiga och korrekt redovisade. Resultaten måste kunna diskuteras sakligt och ärligt där tidigare kunskap sätts i sitt sammanhang.

Det är särskilt viktigt att vetenskapliga arbeten som publiceras fyller alla dessa krav då nya forskarinsatser inom området ofta bygger på den kunskap som presenterats i tidigare arbeten. Fel i förutsättningarna kan byggas in i nya arbeten och därmed infektera en hel forskningslinje, inte olikt spridningen av ett virus. I värsta fall kan, särskilt inom det medicinska området, felaktiga och därmed farliga situationer och behandlingar skapas.

En annan konsekvens är att resultat inte kan upprepas, vilket leder till dyrbara nya studier.

För att säkerställa forskningens ordning finns regler uppsatta för hur denna ska gå till. Svenska Vetenskapsrådet, VR, har etiska regler liksom amerikanska NIH och andra internationella motsvarigheter.

Samtliga regelverk betonar att resultat ska vara korrek­ta. Det be­tonas även att pla­giering, avsaknad av hänvisning till och diskussion kring andra forskares idéer, resultat och arbeten kan betraktas som forskningsfusk,  misconduct in science .

Forskningsfusk kan ha många drivkrafter. Ära, berömmelse, girighet och andra finansiella drivkrafter är några. Det är svårt att få forskningsanslag och det kan vara frestande att använda andras data och kunskaper för att öka den egna chansen. En ytterligare drivkraft har tillkommit genom möjligheten till kommersialisering av forskningsdata för egen vinning.

Det är således oerhört viktigt att forskningsfusk upptäcks och rapporteras. Det är naturligtvis en grannlaga uppgift för de instanser som tar emot anmälningar att bedöma om anmälarens uppgifter är korrekta. Men det är också mycket svårt för dem som anmäler, eftersom en vanlig reaktion från omgivningen är att det i grunden handlar om konflikter och/eller någon form av personlig hämnd.

Det är därför ytterst få personer som har civilkurage nog att agera som så kallade whistle­blowers och vågar anmäla misstänkt forskningsfusk.

Karolinska institutet anmälde år 2004 en forskare, Thomas Lundeberg, till VR för misstänkt forskningsfusk. Efter en mycket grundlig utredning konstaterade VR år 2006 att Lundeberg inte följt god vetenskaplig sed. KI fullföljde sedan med att i ett beslut konstatera att forskaren inte går att lita på.

Lundeberg lämnade sin tjänst vid KI redan 2003, efter ett möte med KI: s dåvarande rektor, professor Hans Wigzell. Detta sedan Lundeberg bland annat inte kunnat förklara varför han uppgivit att försök genomförts vid KI när han samtidigt påstår att försöken utförts utomlands samt medgivit förfalskningar av försöksdata.

Till skillnad mot en motsvarande norsk utredning nöjde man sig vid KI med att utreda en bråkdel av från flera olika personer inkomna anmälningar mot Lundeberg om misstänkt forskningsfusk, somliga av mycket grav karaktär.

Det rör sig till exempel om att vissa artiklar publicerats utan att experiment utförts, om att resultat från en stor mängd försök över huvud taget inte redovisats och om ett antal avhandlingar som innehåller grava felaktigheter och i vilka tidigare publicerade data inte redovisas, vilket kan leda till felaktiga vetenskapliga slutsatser.

Vad kommer dylik kraftlöshet i viljan att utreda att leda till? Är det inte i själva verket en signal till till exempel yngre forskare om att regelverket kring forskningsfusk inte är så mycket att bry sig om? Är detta bra för KI, dess varumärke och inte minst KI:s internationella position?

En annan konsekvens av det otydliga agerandet är att flera av de människor som anmält misstankar om forskningsfusk i ärendet eller deltagit i utredningen utsatts för repressalier genom att på olika sätt bli påhoppade, trakasserade eller anmälda.

Nyligen presenterades på ledar­sidan i denna tidning en bok, som skrivits av Johan Thyberg och givits ut på eget förlag, i vilken ärendet Thomas Lundeberg diskuteras och VR: s och KI: s bedömningar rörande forskningsfusk ifrågasätts.

Johan Thyberg är professor vid KI men intill sin pension befriad från forskning där.

I boken, som på ytan genom sin detaljrikedom ger intryck av att vara vederhäftig, görs Lundeberg till ett offer. Genom att göra en ensidig selektering av data, lägga in direkta felaktigheter och vinkla tolkningarna på ett mycket eget sätt framställer Johan Thyberg alla representanter från KI och VR som inkompetenta klåpare och mindre vetande.

Vid beskrivningen av undertecknad, som var en av dem som anmälde Thomas Lundeberg, tar Johan Thyberg till den lägsta av alla metoder. Man ser också till att sprida detta budskap via nätet och i olika forskarkretsar.

Vem vill och vågar i framtiden och mot denna bakgrund vara whistleblower avseende  misconduct in science  eller en ifrågasättande medarbetare vid KI?

Även i en etablerad demokrati kan censuren ha många ansikten - men alla skadar samhället och dess utveckling.

Kerstin Uvnäs-Moberg

Fotnot: I ett tidigare debattinlägg i Dagens Medicin av Ola Stenqvist togs Johan Thybergs bok också upp. I det inlägget beskylls KI och VR för rättsövergrepp mot Thomas Lundeberg.

Kerstin Uvnäs-Moberg
 är professor i fysiologi vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev