”Digitaliseringen befriar inte vården från prioriteringar”

Antalet invånare i vård- och omsorgskrävande åldrar ökar nu drastiskt. Därmed blir det också allt svårare med finansiering och bemanning inom vård och omsorg. Så i hur hög grad kan dessa utmaningar hanteras med hjälp av digital teknik? Den frågan diskuterar vi i en SNS-rapport som presenteras 26 maj, Digitalisering av svensk vård och omsorg.

Enligt flera utredningar är effektiviseringar – genom ändrade arbetssätt och ny teknik – det som står till buds för att hantera följderna av att vi har en åldrande befolkning. Därför är det tursamt att befolkningsstrukturens förändring sammanfaller med den snabba utvecklingen inom digital teknologi. Men utan rätt styrning är det inte givet att tekniken kommer att underlätta för sjukvården och äldreomsorgen. Det kommer att krävas en rad åtgärder nationellt och regionalt för att möjligheterna ska kunna tillvaratas samtidigt som riskerna med den nya tekniken hanteras.

Läs mer: Kalmar är bäst på e-hälsa

Digitalisering kan i princip dämpa trycket på vården och omsorgen på två sätt. För det första kan digital teknik för övervakning och riskbedömning förhindra komplikationer och på så vis minska vårdbehovet. Exempel på sådan teknik är system för självövervakning av blodtryck och modeller för riskbedömning av patienter som varit inlagda på sjukhus. För det andra kan automatisering av arbetsuppgifter, till exempel diagnostik med bildigenkänningsteknik, minska behovet av arbetskraft.

I rapporten konstaterar vi att det skulle krävas en mycket bred flora av tekniska lösningar för att minska vårdbehoven så mycket att det blir märkbart för sjukvården i form av lägre kostnader eller minskat behov av arbetskraft. Vi framhåller också att informationsteknik är till begränsad hjälp för att förutspå nya sjukdomsfall – eftersom det helt enkelt saknas data. När det gäller automatisering av arbetsuppgifter noterar vi – liksom andra före oss – att det finns gränser för hur mycket manuellt arbete som kan automatiseras inom vård och omsorg. Ofta handlar det snarare om förändrade villkor för hur uppgifterna ska utföras.

Erfarenhet har också visat att det kan vara svårt att införa och tillämpa nya innovationer i praktiken. Det kan bero på begränsade eller motstridiga intressen inom olika delar av vården eller omsorgen av att införa teknologin. Till detta kommer risker med ökad komplexitet och ekonomisk ovisshet vid upphandling, i ett sammanhang där många juridiska frågor hänger i luften. Väl införd kan nyttan med tekniken dessutom vara begränsad om personalen saknar relevant utbildning i att hantera, tolka och förmedla digital vårdinformation.

Rent ekonomiskt har det talats om hur digitalisering möjliggör stora besparingar. Men historiskt har den medicinsk-tekniska utvecklingen i stället lett till ökade utgifter. I rapporten går vi igenom aktuell hälsoekonomisk forskning om digitala vårdteknologier för att undersöka om de utgör ett undantag. Vi finner att digitala lösningar kan vara kostnadseffektiva alternativ till befintlig vård, men inget pekar på att den nya tekniken i allmänhet skulle medföra besparingar. Med andra ord tycks inte digitaliseringen befria beslutsfattare från uppgiften att behöva prioritera mellan olika vårdområden.

Trots tveksamheterna är det sannolikt inom digital informationsteknik som det finns störst utrymme för produktivitetsökande innovationer inom vård och omsorg. Mot bakgrund av de osäkerheter som finns kring effekterna, möjligheterna och riskerna med den nya tekniken, så bör staten och huvudmännen vidta ett antal åtgärder.

Staten bör:

• Inrätta ett enhetligt ramverk för bedömning av digital vårdteknik.

• Säkerställa att relevanta utbildningar lär studenter hur ny teknik ska hanteras. Därtill krävs fortbildning för personal inom vård och omsorg, så att de får uppdaterad kunskap och kompetens.

• Se till att digitaliseringen förstärker tillgången till god vård på lika villkor för befolkningen i hela landet.

Regioner och kommuner bör:

• Verka för att kultur och uppföljning inom organisationer i högre grad uppmuntrar till införandet av ny teknik.

• Ge verksamheterna starkare ekonomiska drivkrafter att införa tekniska lösningar som effektiviserar.

• Se till att befintliga system och principer för prioriteringar mellan vårdområden och patientgrupper även omfattar digital teknik.

Utvecklingen av nya digitala möjligheter går snabbt och visar inga tecken på att stanna av. Tvärtom kan artificiell intelligens och maskininlärning – även inom vård och omsorg – visa sig vara mer revolutionerande än vad någon i dag kan föreställa sig. Men avgörande för en lyckad digital omställning inom vård och omsorg är att det bland berörda aktörer på olika nivåer finns en realistisk och någorlunda gemensam syn på vilka möjligheter och risker som uppstår. Vi hoppas att vår rapport kan bidra till en sådan.

Björn Ekman, docent i hälsoekonomi vid Lunds universitet

Lina Maria Ellegård, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet samt Högskolan Kristianstad

Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.