”Dödshjälp i glesbygd vore en svår nöt att knäcka”

Så länge som länder – och delstater i länder – som tillåter dödshjälp är relativt få, kvarstår trycket och granskningen från omgivningen att följa paragrafer, regler och anvisningar i stor utsträckning. Problemet kommer när allt fler länder börjar ägna sig åt denna verksamhet ty då finns inte samma broms.

Sven Román och Fabian Ståhle pekar på att så kallat glid redan händer, något som jag själv har anmärkt på i tidigare inlägg. Vi kan räkna med att dylikt glid kommer att accelerera med tiden och gränserna tänjas bortom all igenkännlighet.

En rent praktisk nöt är hur vi organiserar bedömning av sjuka i glesbygd. Måste varje vårdcentral anställa doktorer villiga att godkänna dödshjälp? Om inte, måste svårt sjuka patienter fraktas långväga för att bedömas av en läkare som inte känner dem så väl. Att bli bedömd och omhändertagen i storstäderna är en sak men i glesbygden något annat.

Ett annat problem, som inte alls diskuteras, är kollegor i läkarkåren med rymliga samveten och vidare bedömningskriterier, som mot en bestickning kan förväntas intyga än det ena än det andra. Att tro att dylika kollegor inte figurerar i vårt lilla land vore att vara naiv i överkant. Att komma åt ett arv lite snabbare och inte minst att undvika att alla pengarna har försvunnit till att bekosta omhändertagande och/eller behandling kan vara nog så frestande och där det finns en marknad finns aktörer – till ett pris.

Nästa steg är att samhället som helhet börjar utfärda direktiv och förordningar. Jag skrev tidigare om de ”grå bussarna”, som användes i Nazityskland för att transportera fysiskt funktionsnedsatta och mentalt sjuka till ofrivilliga eutanasianstalter (Aktion T4). Att säga att dessa helvetesmaskiner aldrig kan dyka upp här vore enfaldigt. Det finns säkert tillräckligt med sand för svenska strutsar att gömma sina huvuden i och därmed exponera sina tänkande organ. Det blir frestande för politiker och huvudmän inom sjukvården att hålla kostnader nere med lite strategisk beskärning. Även här kan läkare med rymliga samveten få en roll.

En patient ska aldrig behöva hamna i en situation där han eller hon inte litar på sjukvårdarens objektivitet och stöd – till exempel: ”Akta dig för Dr X. Han skriver många intyg.” – ”Vilka intyg?” – ”Du vet, sådana där som gör att de flyttar dig till ett annat sjukhus och sedan får dina släktingar din aska – och dina pengar!”

Vi bör akta oss för att införa en förändring för en enligt förespråkarna försvinnande liten minoritet, när det finns oro för en snöbollseffekt som helt förändrar vårt sjukvårdslandskap. Man kan fråga sig varför läkare behöver vara inblandade – hyrda lönnmördare och legoknektar skulle vara lika om inte mer effektiva.

LARS BREIMER