Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Dold praxis kring överdoser som kortar liv

Publicerad: 19 augusti 2009, 12:28

Skrämmande hur viktigt det är att värna läkares ofelbarhet, skriver Dennis Brinkeback.


För några år sedan var jag hemma hos en döende patient som vårdades i hemmet. De anhöriga var också där och ett hemsjukvårdsteam med en sjuksköterska var på plats. En diskussion fördes mellan sjukvårdspersonalen och de anhöriga om smärtlindring. De anhöriga ville att den döende skulle få smärtlindring, men sjuksköterskan antydde att man kunde ge lite ”extra mycket” morfin.

I diskussionen frågade en av de anhöriga om detta inte skulle påskynda döden (underförstått om det var att döda). ”Vi ser det inte så”, svarade sjuksköterskan. På natten kom hemsjukvårdsteamet med en spruta smärtstillande och patienten dog.

Jag tänker på denna händelse när jag den 4 juli i efterdyningarna till debatten om den dråpmisstänkta läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna lyssnar på en debatt i TV2 i programmet Storforum med rubriken Hur ska vi dö? Debatten leds av den försiktige Erik Fichtelius.

Ja – debatt är förrresten fel att säga. Det är ingen debatt för det är bara nyansskillnader i åsikter mellan det etablissemang som deltar. Deltar i programmet gör bland andra Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm, Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm, läkaren Mikaela Luthman, ett par politiker och ett par jurister, en av dem juridik­professorn Elisabeth Rynning.

Debatten handlar om smärtlindring för döende patienter och om dödshjälp. Fokus ligger på läkarperspektivet och bara marginellt berörs synpunkter ur patient- och anhörigperspektiv.
De näst intill samstämmiga åsikterna går ut på att smärtlindring ska ges till en döende patient och då även om det finns en risk för att patienten avlider av smärtdosen. En god vård förutsätter smärtlindring. Om avsikten med medicineringen är smärtlindring anses handlingen etiskt godtagbar.

Men debattörerna och program­ledaren tassar runt - eller låtsas inte om - den väsentliga frågan, det vill säga händer det eller finns det en risk för att läkaren ger en för hög dos i avsikt att förkorta den döendes liv?

Det är ju det som är den svåra frågan och det är det som misstänks när det gäller fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Läkaren Mikaela Luthman påstår i debatten att det aldrig händer att morfin eller annat smärtstillande medel ges för att förkorta en döendes liv.

Men alla med insyn i sjukvården vet att detta inte är sant. För visst förekommer det att smärtstillande läkemedel även ges för att påskynda döden.

Läkarförbundets Eva Nilsson Bågenholm framhåller som vanligt under debattprogrammet att det alltid är patientens behov som styr. Det känns som ett mantra. Erik Fichtelius framhåller att hon talar som facklig representant, men det avfärdar hon.

Gång på gång under diskussionen berörs fallet med barnet på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men då inte ur ett patient-/anhörigperspektiv, utan det talas om vilken oro fallet har skapat inom läkarkåren och behovet av mer riktlinjer från Socialstyrelsen.

Fallet har självfallet också skapat oro hos allmänheten, bland patienter och anhöriga till patienter, men det är inte detta som verkar bekymra detta medicinsk-juridiska etablissemang utan bekymren gäller ”den oro som läkarkåren känner”.

Inte någon gång nämns att det i det fallet inte verkar vara rikt­linjerna som var fel när barnet fick en dödlig dos som låg mångdubbelt över smärtlindringsgränsen. Men ingen antyder ens att läkaren kan ha gjort fel, alltså gett en dödlig dos. Del­tagarna vägrar att ens knysta om att läkaren faktiskt kan ha gjort fel. Det är skrämmande hur viktigt det är för eliten av läkar- och samhällsrepresentanter att alltid i första hand värna om läkarnas ofelbarhet.

Att uppenbarligen inte en enda läkare har blivit upprörd över överdoseringen av ett barn på Astrid Lindgren utan bara upprörda över samhällets reaktion på överdoseringen, måste rimligen betyda att det finns en acceptans och en dold praxis att ibland ge överdoser som påskyndar döden för döende patienter. Det är då viktigt att denna ljusskygga praxis dras fram i ljuset så att vi får fram en praxis som stämmer överens med lagstiftningen.

Dennis Brinkeback

Dennis Brinkeback
är jur kand, Hässelby.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev