Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Donation från hjärtdöd inte ett etiskt problem

Publicerad: 20 juni 2013, 12:35

Sedan 1964 har mer än 17 500 patienter i Sverige fått ett nytt organ – njure, lever, hjärta, lunga, bukspottkörtel eller tarm. För närvarande väntar 800 på transplantation men alla överlever inte väntetiden.


Det är stor brist på donatorer och i dag tas organ i Sverige bara från människor som avlider av hjärnskador men där cirkulationen kan hållas i gång om patienten vårdas i respirator. Från levande donator kan ena njuren transplanteras.

Socialminister Göran Hägglund (KD) diskuterade i Svenska Dagbladet tidigare i år problem vid transplantationskirurgi. En utredning har tillsatts med syfte att ”främja möjligheten till donation”. ”Möjligheten och lämpligheten i ett återinförande av DCD (Donation after Cardiac Death) skall utredas”. Det sistnämnda innebär att utnyttja organ från patienter som fått hjärtstillestånd och hos vilka hjärtat trots all behandling inte återfår acceptabel rytm och pumpförmåga.

Hjärt-lungräddning måste då till slut avbrytas och patienten dödförklaras. För att förhindra skada och dålig funktion hos organ som tas efter sådana icke behandlingsbara hjärtstillestånd, måste man handla snabbt. Det är därför nödvändigt att patientens inställning till organdonation är känd, annars kommer DCD aldrig att kunna införas.
Vilka är då reglerna och praxis i dag? När det gäller respiratorbehandlade patienter med svår hjärnskada tar man inte reda på om patienten finns i donationsregistret, och diskuterar det inte med anhöriga, förrän patienten dödförklarats.

Denna praxis måste ändras. Hägglund diskuterar möjligheten att alla ska ta ställning i självdeklarationen. Vad ska Skatteverket göra om man inte fyller i rutorna om organ­donation? Enda sättet är enligt min mening att läkare vid inskrivning på sjukhus rutinmässigt frågar alla patienter och att svaret förs in i journalen.

Göran Hägglund diskuterar också principen ”en patient ska vårdas för sin egen skull. Ingen människa ska reduceras till enbart ett medel för någon annan. Undantag finns dock när levande personer önskar donera organ”. En förälder vars ena njure ges till ett barn reduceras inte till enbart ett medel. Blodtransfusion är i själva verket transplantation av levande vävnad men blodgivare reduceras givetvis inte heller till endast medel för andra. Principen vård ”för sin egen skull” kan alltså inte upprätthållas.

Hägglund skriver också: ”Socialstyrelsen är tydlig med att vård och behandling inte får initieras eller påbörjas enbart för att ge möjlighet till donation av organ”. Det gäller patienter som kommer till sjukhus djupt medvetslösa på grund av hjärnskada – blödning, blodpropp, tumör eller trauma.

Om de inte bedöms ha chans att överleva, får enligt Socialstyrelsens tolkning av svensk lagstiftning behandling med respirator inte påbörjas enbart med syfte att möjliggöra eventuell tagning av organ. Detta framhölls 2007 i en skrivelse till de ansvariga för intensivvården, dock utan hänvisning till speciellt lagrum.

Den situation Socialstyrelsen motsätter sig behöver emellertid inte inträffa eftersom första åtgärden vid djup medvetslöshet ska vara att intubera patienten för att förhindra aspiration av maginnehåll, vilket kan orsaka kvävning eller svår lunginflammation. Andningen kan vara oregelbunden och otillräcklig. Genom att koppla patienten till respirator och övervakningsutrustning kan tillstånd som förvärrar hjärnskadan behandlas.

Diagnos ställs med neurologisk undersökning och skiktröntgen. Först därefter kan prognosen oftast bedömas men ibland måste man avvakta hur patientens tillstånd utvecklas. En patient som är medvetslös kan inte tillfrågas om organdonation. Här borde man kunna ta upp frågeställningen med anhöriga, innan patienten dör, om tillståndet successivt försämras.

Vad betyder donation av organ för givaren? Han eller hon hade eller förmodades enligt anhöriga ha haft en positiv inställning till organdonation. Det innebär alltså att man respekterar den avlidnes vilja. De medicinska åtgärder som vidtas, respiratorbehandling, hjärtmassage och införande av katetrar anses acceptabla när de företas med levande patienter. Varför skulle de bli problematiska, om de görs med en avliden?

Enligt min uppfattning finns det i detta sammanhang egentligen bara en etisk fråga: Är det acceptabelt att ta organ från en patient som nyligen dött, och ge dem till patienter vars vitala funktioner sviktar och som utan transplantation förväntas dö inom en snar framtid? I Sverige har vi redan svarat ja på den frågan. Organdonation och transplantationskirurgi är accepterade sedan länge och reglerade i lagstiftningen.

Utredningens arbete är viktigt. Tillgången på organ är begränsad och fler patienter är i behov av nya organ. Patienter dör i väntan på transplantation. Problemen är medicinska, logistiska och psykologiska. Den etiska frågan om transplantation har däremot sedan lång tid besvarats jakande. Resten har karaktär av procedurfrågor.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev