Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag01.12.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”Egenmakt hjälper patienten att bemästra benskörhet”

Publicerad: 18 November 2016, 15:00

Lisa Keisu Lennerlöf, Osteoporos­förbundet, och Ninos Maraha (L), Stockholms läns landsting.

Foto: Jade Hannah (Maraha)

Om Sverige är världsledande när det gäller att drabbas av benbrott – varför är vi inte världsbäst på att behandla frakturer? frågar två debattörer.


Ämnen i artikeln:

OsteoporosStockholms läns landstingRehabilitering

Generellt brukar svensk vård få toppbetyg vad gäller den medicinska kvaliteten vid internationella jämförelser. Däremot brukar vi få underbetyg i att involvera patienten i den egna vården. Detta fenomen lyser tyvärr även igenom i osteoporosvården. Därför behöver landstingen bli bättre på att stärka individens egenmakt och förmåga att förebygga frakturer på egen hand.

Ordet egenmakt motsvarar det engelska ordet empowerment och syftar till att en individ i en organisation eller annan grupp ska känna att man har makt över sin egen situation och åtminstone sin närmiljö. Vidare att den omvärld som är viktig för den enskilde är påverkbar, och ger ett bemötande som är vänligt och visar på intresse särskilt i ett utsatt läge. Motsatsen till empowerment eller egenmakt är inlärd hjälplöshet, som bland annat beskrivits av professor Lennart Lennerlöf i en vid dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen publicerad rapport.

Som kroniskt sjuk i benskörhet är man särskilt sårbar och har behov av stöd av omgivningen, särskilt i sjukvården. Ett vänligt bemötande av professionen ger bättre respons då det gäller intagande av mediciner och följsamhet till andra goda råd för att be­mästra sjukdomen. Osteoporosförbundet arrangerar livscaféer med möjlighet till ökad kunskap om den egna sjukdomen under mottot kunskap är makt, till exempel makt att påverka vården. I samarbete mellan landsting och Osteoporosförbundet anordnas osteoporosskolor med i stort sett samma motto.

Som kroniskt sjuk i benskörhet är man särskilt sårbar

Vi brukar säga att Sverige är världsledande när det gäller att drabbas av benbrott – varför är vi inte världsbäst på att behandla frakturer, kan man fråga sig? Dels har vården varit dålig på att identifiera riskpatienter och att förebygga nya frakturer, dels har vården brustit i att tillhandahålla effektiva läkemedel och att ha en nära kontakt med riskpatienter. Dessutom har kunskapen om benskörhet varit bristfällig, vilket har försvårat för den bensköra att bidra till sin egenvård.

Därför är det glädjande att det nya vårdprogrammet för bensköra i Stockholms läns landsting, antaget i år tack vare ett tidigare liberalt initiativ, genomsyras av patientperspektivet och hur vården kan ges med respekt och lyhördhet för individens specifika behov och önskemål. Syftet är att utifrån Socialstyrelsens rekommendationer skapa en bra vårdstruktur (frakturkedjor med koordinator vid behov) för samarbete kring och med äldre bensköra som riskerar att drabbas av nya benbrott. Och redan nu kan det skönjas ett gott resultat vad gäller identifiering av riskpatienter och en ökad remittering för vidare behandling.

Vården måste bli bättre på att informera och stimulera patientens egenvård och förebygga fall, bland annat genom balansövningar och styrketräning. För det har visat sig att det går att förebygga frakturer genom att äta mer hälsosamt, motionera rätt, öva på balansen, inreda hemmet smart och vistas mer i solen samt genom smartare användande av läkemedel. I grunden handlar det om att bättre involvera patienten i behandlingen, vilket föder tillit och ger egenmakt ett ansikte.

LISA KEISU LENNERLÖF OCH NINOS MARAHA

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev