”En avlastning för den offentliga vården”

Att man som ansvarig minister går ut och kritiserar systemet så som socialminister Lena Hallengren (S) har gjort är mycket märkligt. Alla medborgare och företag betalar skatt för att bland annat ha god tillgång till vård när man behöver det. När hundratusentals via sin arbetsgivare eller privat sedan väljer att betala en gång till för samma vård via sjukvårdsförsäkringar så går politiker ut och kritiserar detta i stället för att reflektera över de brister och utmaningar som finns i sjukvården och som gör att så många känner sig manade att betala dubbelt.

Det borde snarast vara de som har betalat skatt, och sedan känner sig tvingade att betala en gång till för att få tillgång till vård, som skulle kritisera politiken. Det offentliga får behålla de skattemedel som har betalts in utan att tillhandahålla den vård som den enskilda skattebetalaren behöver och kan använda dessa medel för andra patienter.

Nu menar John Lapidus, forskare vid Göteborgs universitet, i bland annat SVT:s Aktuellt att dessa extra pengar inte är en avlastning för den offentliga vården. Men förutom rent ideologiska argument är det högst oklart på vilket sätt han menar att det skulle vara bättre att dessa patienter inte fick vård via sjukvårdsförsäkringen utan i stället skulle behandlas i det offentliga systemet. Blir det bättre om Stockholmssjukhusen som just nu säger upp både läkare och undersköterskor får ännu fler patienter att ta hand om utan några ytterligare resurser? Detta skulle bli konsekvensen om stora grupper som nu försäkras privat via sina arbetsgivare upphörde med det.

Sannolikt skulle det offentliga, i en hypotetisk framtid utan sjukvårdsförsäkringar, köpa tjänster av de privata vårdgivarna för att ta hand om dessa patienter då de oftast inte är så sjuka att de behöver det stora sjukhusets resurser. Dessutom är det betydligt billigare för våra regioner att skicka patienter till privata vårdgivare än att skicka dem till ett av regionens egna sjukhus.

De privata vårdgivarnas specialistvård är uppskattningsvis 20 till 30 procent billigare än vad samma vård kostar på ett av regionens sjukhus. Vad detta alltså skulle innebära är att samma vård som sjukvårdsförsäkringarna i dag betalar hos de privata vårdgivarna i stället skulle behöva betalas av skattebetalarna, är det verkligen en bättre lösning?

Man kan invända att det är orättvist att vissa får snabbare tillgång till vård. Det är lätt att sympatisera med en sådan åsikt men man måste då ha ett bättre alternativ. Blir det bättre om alla får det sämre så länge som alla har det lika illa?

Därmed inte sagt att systemet är perfekt, det finns absolut frågor som behöver lösas. Till exempel riskerar privat vård, där man till skillnad mot i det offentliga har starka incitament att ta hand om så många patienter som möjligt, att driva en onödigt hög vårdkonsumtion och att för enkel vård prioriteras. Detta syns i länder med en väldigt stor andel privata vårdgivare. Detta problem är vi gärna med och tar fram lösningar på, men det försvinner inte för att man tar bort de resurser som försäkringsbolagen bidrar med och sätter alla försäkringspatienter i kö till de redan överbelastade offentliga sjukhusen.

DANIEL ÖHMAN OCH INGEMAR GLADH