”En fara att sjukgymnaster har kommit undan så enkelt”

Enligt Fysioterapeuterna, professions- och fackförbundet för Sveriges fysioterapeuter/sjukgymnaster, finns det i dag åtta lärosäten i Sverige som sammanlagt utbildar drygt 500 sjukgymnaster per år. Alla sjukgymnastprogram är enligt fackförbundet kvalitetssäkrade för att försäkra att alla studenter får en gedigen och kvalitativ utbildning oavsett var de väljer att utbilda sig.

I teorin låter det bra men vid närmare granskning skiljer sig utbildningarna markant i läroplaner och upplägg.

Vissa lärosäten har OMT, ortopedisk manuell terapi, och akupunktur i kursplanen, andra har idrottsmedicin eller resursorienterad kroppskännedom och ytterligare andra fokuserar mer på slutenvårdsutbildning. Det som delvis styr vad de olika läroplanerna ska innehålla är resurser och kompetens på det enskilda lärosätet. Denna variation och avsaknaden av en homogen läroplan gör att sjukgymnaster har helt olika förutsättningar kunskapsmässigt vid examinering.

Direkt efter avslutade studier förväntas en sjukgymnast arbeta på en vårdcentral, ett äldreboende eller vid en specialistavdelning på ett sjukhus. Vid jämförelse måste exempelvis en sjuksköterska för att arbeta inom primärvården eller inom ambulansen ha ytterligare ett års utbildning och sjuksköterskor som vill arbeta som barnmorskor måste först vidareutbilda sig till det. Läkare har sin AT-tjänst och i Norge går sjukgymnaster under handledning ett år efter avslutade studier innan deras legitimation är fullt godkänd. Allt för att kvalitetssäkra för den enskilde och vårdtagaren. Många arbetsgivare i Sverige är medvetna om denna problematik och anställer inte nyutexaminerade sjukgymnaster, ej heller sjukgymnaster som vidareutbildat sig men fortfarande saknar arbetslivserfarenhet.

Väldigt ofta eftersöks två till fem års arbetslivserfarenhet för att söka till en tjänst. Frågan är hur man ska få erfarenhet när man aldrig får chansen att arbeta. Och är det ett tecken på att grundutbildningen inte räcker till?

Gör man en granskning av sjukgymnaster märker man att de godtyckliga och heterogena läroplanerna återspeglas på arbetsmarknaden. Exempelvis arbetar sjukgymnaster på vårdcentraler extremt olika och det finns nästan lika många synsätt på ett problem som behandlare. Detta virrvarr av utbildningar och behandlingsmetoder gör det svårt för sjukgymnaster att hävda sig på arbetsmarknaden och svårt för vårdtagare att veta vad de kommer till när de träffar en sjukgymnast.

Långt ifrån alla chefer är insatta i alla behandlingsmetoder och kompetensinriktningar vilket resulterar i att vidareutbildning sällan belönas, eftersom ingen vet fördelarna med de olika behandlingsmetoderna, vare sig samhällsekonomiskt eller för vårdtagare. Dessutom finns det en uppsjö av dyra vidareutbildningar för sjukgymnaster efter avslutad grundutbildning, vidareutbildningar som varken Socialstyrelsen eller SBU har granskat eller utvärderat.

En metod som varken är kostnadseffektiv eller förankrad i vetenskap bör rimligtvis förkastas tills motsatsen är bevisad. I dag finns det närmare hundra olika nationella kvalitetsregister som granskar och utvärderar behandlingar, mediciner och operationer i Sverige. Märkligt nog finns det bara ett kvalitetsregister, Boa - Bättre omhändertagande för patienter med artros, för sjukgymnaster och det har bara existerat i några år.

Sjukgymnaster gör många gånger ett bra arbete men det krävs statistik och fakta som svart på vitt visar yrkets för- respektive nackdelar. När vi i dag går mot en mer resultatstyrd vård där chefer och organisationer ställer hårdare krav på kvalitet och effektivitet är det en direkt fara, för såväl vårdtagare som organisationer och samhället som helhet, att sjukgymnaster har kommit undan så enkelt. Att jag som sjukgymnast ifrågasätter min egen yrkeskår har många anledningar, men för professionens framtida utveckling och hantering anser jag att man inte kan blunda för dessa problem. Därför är det hög tid att lärosäten, fackförbundet och professionsutövare börjar granska och utvärdera sjukgymnasters arbete innan chefer och organisationer tvingas komma till den obekväma sanningen: En profession eller metod som varken är kostnadseffektiv eller fullt förankrad i vetenskap kommer och ska rationaliseras bort. Tills motsatsen är bevisad.

￭ Läs också repliken  Fysioterapins vetenskapliga utveckling har varit mycket stark , skriven av Fysioterapeuternas förbundsordförande Stefan Jutterdal.