Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”En katastrof nalkas snart inom Stockholmspsykiatrin!”

Publicerad: 14 augusti 2014, 07:26

Ett stopp för att hyra in personal till psykiatrin drabbar bara patienter och fast anställda, skriver Sigmund Soback, överläkare inom psykiatrin i södra Stockholm.


Det råder stor brist på psykiatriska specialistläkare i Stockholm, trots att drygt 35 procent av Sveriges alla specialistläkare i psykiatri finns där, och befolkningen inskränker sig till drygt 20 procent. Överrepresentationen av psykiatrer i Stockholmsregionen kan diskuteras, vilket också har gjorts i många år. Icke desto mindre är bristen på psykiatrer i Stockholm, liksom i resten av landet, stor och besvärande. Riktigt stor är bristen inom offentlig sektor, det vill säga Stockholms läns landsting, SLL.

Bristen har gjort att det är säljarens marknad. Många psykiatrer arbetar antingen hos privata vårdgivare eller tar via uthyrningsföretag kortare eller längre påhugg hos SLL eller de privata aktörerna.

Sjukvårdens stora beroende av inhyrd personal, främst läkare och sjuksköterskor, har den senaste tiden uppmärksammats. Jag själv har av princip och ideologi alltid varit anställd inom den offentliga vården, och aldrig arbetat privat. Som chef sedan cirka 25 år, först inom barn- och ungdoms­psykiatri och sedan inom vuxenpsykiatri, har jag in i det sista undvikit att anställa så kallade hyrläkare. Jag tycker att sjukvård i allmänhet och psykiatri i synnerhet är ett lagarbete där ett väl inarbetat arbetslag kan göra mycket mer för patienten än en enskild person. Summan är större än bara de samman­lagda delarna. Enkel systemkunskap.

De senaste åren har jag dock varit tvungen att falla till föga och anställa hyrläkare för att inte äventyra patientsäkerheten i alltför hög grad. Dels är bristen på specialistläkare en fara i sig, dels blir de redan överarbetade övriga medarbetarna ohyggligt belastade. Det har inte varit lätt att hitta hyrläkare som har passat in i systemet, men just nu är jag nöjd.

Visserligen kostar de mycket mer än reguljärt anställda kollegor, men kostnaderna utan dem skulle vara ofantligt mycket större, inte minst i mänskligt lidande.

När man redovisar de höga kostnaderna för inhyrd personal måste man komma ihåg att man fyller ut vakanser, det är alltså inga överanställningar. Landstingen betalar dessutom inga sociala avgifter för hyrpersonal, som annars är drygt 40 procent till på den anställda personalens löner.

Hyrpersonalen kostar ingenting i sjukfrånvaro, vård av barn eller utbildning. Den arbetar endast med direkt patientkontakt, inga möten och konferenser (till exempel angående omorganisation). Den faktiska kostnaden är alltså inte särskilt mycket högre än för anställd personal.

Nu har ledningen för Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO), dit hela länets landstingsdrivna psykiatri hör, beslutat att man ska tvinga hyrläkarna att ta anställning inom den offentliga vården. Detta ska ske genom ett inhyrningsstopp från och med den 1 oktober.

Sådana grepp har prövats förr i flera delar av Sverige med minst sagt magra resultat. I Stockholm är det dömt att misslyckas. Dels finns det många privata alternativ, dels finns inom pendlingsavstånd andra landsting med stor psykiaterbrist. Det kommer därför inte att gå någon som helst nöd på hyrläkarna. De som däremot kommer att bli lidande är patienterna. Läkarna och övriga medarbetare som lojalt arbetar inom den offentliga vården kommer att totalt slita ut sig för att tillgodose efterfrågan. Följden blir fler avhopp, sjukskrivningar och en ännu värre situation. Det ska tilläggas att inhyrningsstoppet gäller alla personalkategorier, vilket innebär att den redan svåra bemanningssituationen av sjuksköterskor inom den psykiatriska slutenvården kommer att bli katastrofal. De redan alltför få vårdplatserna kommer att minska ytterligare på grund av personalbristen.

Denna  sovjetiska  taktik, att försöka svälta ut och skrämma hyrläkarna att falla till föga, är dömd att misslyckas och om det inte vore så att de drabbade patienterna tillhör de svagaste och mest utsatta i samhället, så skulle man kunna skratta och rycka på axlarna åt dumheten. De som beslutar om hyr­stoppet och en hel del andra saker som försvårar vardagen för de hårt arbetande människorna på  golvet , kommer inte att ha något ont av detta, vilket däremot patienterna och vi som ska ta hand om och försöka hjälpa dem kommer att ha. Detta är ett oempatiskt, dumt och destruktivt beslut för mycket. Personalpolitiken måste förändras så att det blir attraktivt att arbeta inom offentlig vård i stället för att försöka tvinga människor som man gjorde och gör i totalitära samhällen.

De duktiga hyrläkarna hos oss då, hur går det för dem? De har förstås redan nya erbjudanden!

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev