Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

En klarare målsättning behövs för tvångsvård

Publicerad: 6 december 2011, 10:23

Psykiatrisk tvångsvård är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en män­niskas liv.


Det kan handla om allt ifrån att inte tillåtas att lämna den ­avdelning där man vårdas till bältesläggning, tvångs­injektioner och avskiljning. Utifrån att tvångsvården är så inskränkande och inte sällan direkt skrämmande, så är det på gränsen till ofattbart att det finns stora skillnader i användandet av tvångsvård i landet.

I början av oktober presenterade Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, en undersökning om hur vanlig tvångsvård är i olika landsting. I Skåne är det exempelvis 100 procent vanligare med tvångsvård jämfört med Västmanland, trots detta så är det upp mot 75 procent vanligare i Stockholm än i Skåne.

Vi är medvetna om att tvångsvård är en del av den akuta psykiatriska vården, då det handlar om liv eller död. Men vi kan inte acceptera när det blir en del av den dagliga vården. Tyvärr finns det tydliga tecken på att tvångsmedel ibland används rutinmässigt och i kombination med olika belöningssystem för den tvångsvårdade. Detta kan omöjligen vara en del av en modern psykiatri.

Inte sällan är det just unga kvinnor med anorexi eller självdestruktivt beteende som tillhör dem som tvångsvårdas. Viktigt att komma ihåg är att den som blir fastspänd i allmänhet har en mycket komplex sjukdomsbild, där inte sällan en trygg uppväxtmiljö har saknats.

Vad som behövs är trygghet och ett mål om ett tillitsfullt förhållande mellan personal och patient. För oss är det uppenbart att integritetskränkande tvångsåtgärder inte kan bygga detta.

En akut fråga är fortbildning för vårdpersonal, så man lättare lär sig hantera den komplexa sjukdomsbilden. Organiserad behandlingsverksamhet för personer med självdestruktivt beteende finns knappt att tillgå i dag. En fördel med en sådan verksamhet vore att man där kan samla motiverad och välutbildad personal. Dock finns det en problematik i att samla många självdestruktiva patienter på samma ställe, men är man medveten om problematiken går det att lösa.

Patienten måste också vara med i sin egen vårdplanering, trots att patienten inte alltid själv inser behovet av hjälp eller vill ta emot den. Men patientmedverkan är helt nödvändig – annars blir det lätt en kamp mellan patient och vårdpersonal, vilket ytterligare trissar upp den redan destruktiva spiralen.

Arbetet som sker inom SKL med att skärpa upp tvångsvården är bra, men än så länge saknas resultat och uppföljning från landstingen. Vi anser att det är dags för en tydlig markering att tvångsvården ska minska, med målet att ingen ska behöva ligga fastspänd utan att kunna ändra kroppsställning. Utan en tydlig målsättning är risken stor att det inte blir någon förändring. Vår förhoppning är att man från nationellt håll avsätter resurser i syfte att stödja en sådan utveckling och inte brister i intresse nu när det trots allt känns som tvångsåtgärder inom psykiatrin kommit upp till diskussion.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev