Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

En läkaretisk dikeskörning när patienter utreds i TV3:s program

Publicerad: 25 mars 2009, 12:28

”Diagnos: Okänd” är ett slöseri med resurser, utsätter patienter för onödig oro och får medverkande läkare att framstå som mer erfarna än de är, skriver Per Sangfelt.


På väg på en lunch samman­strålar jag med en kirurgkollega som med glimten i ögat undrar  har ni på gastro börjat utreda amöba­infektioner med MRT helkropp och övervikt med leverbiopsi?  Jag fattar först ingenting av detta, men lyssnar uppmärksamt då kollegan berättar om Diagnos: Okänd, TV3:s nya reality­serie i  såpaformat  som läkaren Stefan Branth och dennes expertgrupp medverkar i och som rycker ut för att lösa mystiska fall.

Min nyfikenhet är väckt och på kvällen tittar jag på det första programmet i nätupplaga. Mitt leende över programmets  spökröst  som försöker stegra spänningen med ord som  sista chansen för patienten  stelnar snabbt. Sedan blir jag allt mer beklämd.

Varför slösa med resurser i utredningen av en förtvivlad människas oro över buksmärtor med blodiga diaréer efter en Brasilienresa? Varför inte starta med enkla avföringsprover? Varför MRT helkropp? Sedan fortsätter man att dra i ledtrådar som ger  förstadium till diabetes  efter ultraljud med leverbiopsi, som på­stås vara en  farlig  undersökning.

Alla medicinska tveksamheter till trots upplever jag den etiska sidan av programmet som den svåraste att begripa sig på. Först och främst undrar jag över varför man utsätter patient och anhöriga för oro och ångest över att det kan vara  tumör  eller  hiv ? Hur länge oroades patienten i onödan?

Programmet bygger på att en spänning trissas upp och man offrar patient och anhöriga på detta altare. I en professionell kontakt med patienter där läkaren från början inte vet om symtomen utmynnar i en banal eller en allvarlig diagnos bör försiktighet och takt vara vår ledstjärna. De etiska regler som vi verkar i, se Läkarförbundets etiska regler, www.lakarforbundet.se/Läkarroll/Etik, innebär bland annat att vi ska undvika att öka lidandet för våra patienter.

I det andra programmet, som sändes den 11 mars, söker en ensamstående kvinna hjälp. Expertgruppen lyckas denna gång komma fram till att lichen ruber planus (inflammatorisk hudsjukdom) kan vara kopplad till hepatit C. Även denna gång trissas stämningen upp med  kan vara hiv , kan vara  Bechets syndrom  och ett  livshotande tillstånd . Patien­ten och hennes anhöriga såg ordentligt skrämda ut och moderns gråt av lättnad när hon förstod att dottern kan bli frisk, gick knappast att ta miste på. Hur många sömnlösa nätter bjöd Dr Branth på denna gång?

Som infektionsläkare har jag utrett och behandlat patienter med hepatit C sedan slutet på 1980-talet och den återkommande känslan när diagnosen sjunkit in är att vara  smittsam . Många patienter beskriver en känsla av att vara  pestsmittade  och min erfarenhet är att de inte vill berätta om detta offentligt. Vad säger kompisarna i skolan där patientens pojke går? Finns det risk för  gliringar  eller till och med mobbing? Hur reagerar en presumtiv arbetsgivare över att anställa en person med kronisk hepatit C? Det väntar  långvarig  behandling som inte sällan leder till sjukskrivning. Skulle inte denna patient ha haft det lättare i dag utan allas kännedom om infektionen? Mina frågor blir bara fler, liksom min känsla av att Dr Branth gör en läkaretisk dikeskörning.

Vi som läkare har också ett kollegialt ansvar, det vill säga vi ska inte framhäva oss på ett otillbörligt vis. Programmets expertteam, som beskrivs bestå av framstående specialistläkare, visade sig bestå av två yngre specialister och en ST-läkare (felaktigt titulerad specialistläkare). Denna expertgrupp borde beskrivas korrekt och inte utge sig för att vara mer erfaren än vad den är.

Till sist, det är djupt tragiskt att det finns så många missförstådda patienter i Sverige, så många missade enkla diagnoser och säkert många onödiga och dyrbara sjukskrivningar. Vi läkare måste försöka lyssna bättre på våra patienter och söka ställa diagnos på det okända för att söka bot, lindring och tröst. Men det är beklämmande att det ska behöva ske i offentlighetens rampljus där risken för  etiska senkomplikationer  är uppenbar.

Per Sangfelt

Per Sangfelt
 är överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och specialist i infektionssjuk­domar, internmedicin och medicinsk gastroenterologi och hepatologi.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev