Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag23.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

”En normal reaktion på ett sjukt sammanhang”

Medan depressionsbehandling inriktas på att avlasta skuld ser jag med förfäran hur man vid utmattningsreaktioner går i motsatt riktning, skriver psykologen Magda Hauser. (2 kommentarer).

Publicerad: 16 December 2020, 06:43

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Magda Hauser, leg psykolog, primärvården, Region Dalarna.


Ämnen i artikeln:

Region DalarnaStressPrimärvård

Under de 20 år som jag har arbetat inom företagshälsovården har jag träffat många personer med utmattningssyndrom och även haft förmånen att kunna hjälpa dem tillbaka till arbete och hälsa. Flera faktorer har varit bidragande till behandlingsframgången: tidig upptäckt, rätt diagnos och snabb kontakt, en tät dialog med arbetsgivare, ett nära samarbete professionerna emellan och framför allt en kontextuell förståelse. 

Detta saknar jag i primärvården när jag i dag möter samma patientkategori, men nu i form av närmast kroniska ångesttillstånd och depressioner. När de skickas till mig – ofta sedan annat prövats utan framgång – känner sig många flerfaldigt misslyckade: först på grund av krisen, sedan på grund av oförmåga att följa de råd som förmedlas av vården och slutligen av det stigma som drabbar den som inte förstår att förändras. 

Att det många gånger handlar om resursstarka, högpresterande personer med ett stort mått av ansvar och empati samt med en uthållighet utöver det vanliga står klart. Hos de flesta saknas dock erfarenhet av att ha behövt kapitulera inför någon av livets utmaningar varför strategier för aktuell situation inte finns. Detta är i sig en källa till ångest.  

Perfektionism framkallar inte utmattning lika lite som omtänksamhet gör det. I stället är övervägande delen stressreaktioner en konsekvens av situationer utanför egen kontroll där man under flera års tid balanserat på randen av sin förmåga och utan möjlighet till återhämtning. 

Självrannsakan är det verktyg hjärnan tar till vid problem eftersom alternativet – att sakna kontroll – alltid ter sig som mer hotfullt. Självrannsakan är därför ett fenomen som vi även återfinner hos brottsoffer; ett skydd mot den maktlöshet som man har befunnit sig i. 

Ingen skulle ju få för sig att efter ett maratonlopp be dig fundera över löpstilen för att du fått blåsor på fötterna och inte kan springa vidare, men när det gäller psykisk utmattning är det just vad som sker. Behandlingen präglas av antaganden om att patienten behöver ändra sitt beteendemönster och sitt levnadssätt då facit ju visar att det förra var förkastligt. En slutsats att dra för patienten blir då att det är man själv som har åsamkat sig denna skada och om syftet är att skapa grogrund för återhämtning får interventionen motsatt effekt. 

Men om behandling av depression eller posttraumatiskt stressyndrom inriktar sig mot att avlasta skuld ser jag med förfäran hur man vid utmattningsreaktioner går i motsatt riktning när man väljer att individualisera problemen och betraktar patientens besvikelse i stunden som intäkt för en livsstilsförändring. Kanske är det också därför som varken psykodynamisk terapi, kognitiv beteendeterapi, KBT, eller acceptance and commitment therapy, ACT, haft någon nämnvärd effekt på sjukskrivningstidens längd eftersom terapierna kan förstärka patienternas eget tvivel och i ett läge när avlastningssamtal är vad som mest behövs. 

Nu kanske någon vill invända att diagnosen är relativt ny, evidensen ännu mager och att rådande behandlingsriktlinjer kan uppfattas som lite vaga. Men då anser jag att vi har en ännu större anledning till att vara försiktiga med våra ordinationer som annars kan ha en tendens att glida över i personligt tyckande. Omdömen som i värsta fall kan skada patienten.

Att skapa trygghet och lugn genom att delge kunskap om stressreaktioner och försäkran att hen kommer att bli återställd borde i stället vara vårt främsta fokus. Vi kan också trösta och förklara att den som aldrig har varit vid sin gräns kan ha svårt att uppfatta den egna energin som begränsad. 

Vi behöver också bli bättre på att förstå hur en frisk människa under stress fungerar då den kunskapen förefaller brista i ett vårdsammanhang specialiserat på sjukdom och oförmåga. 

Oss själva bör vi slutligen påminna att personen vi har framför oss tidigare haft både resurser och tillit till sig själv och ställa frågor kring ”Varför just nu?” i stället för ”Varför just du?” och på så sätt begripliggöra reaktionen för patienten som då kan gå vidare.

Klarar vi inte det bör vi överväga att göra det näst bästa: Avstå från att göra något alls.

Magda Hauser, leg psykolog, primärvården, Region Dalarna

 

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll? Klicka här!

 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

2020-12-18

Bland det bästa jag läst om utmattningssyndrom. Jag har länge funderat på var det skaver. Men där var det! Uttryckt i ord. Senast var det i Försäkringskassans rapport som släpptes i september om utmattning där de betonade ”individens egna ansvar” för att inte bli sjuk via sin livsstil. Detta ständiga skuldbeläggande av utmattade. Tack för denna kloka artikel!

A Mary

 

2020-12-17

Denna välskrivna artikel visar tydligt behovet av ett bra alternativ till den vanliga vården men med beprövade metoder, se debattartikeln.

Ulf Hallgårde 

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev