”En ny etikprövningslag behövs”

Journalisten Bosse Lindquist fokuserar i dokumentären Experimenten på ”stjärnkirurgen” för att skapa den dramaturgi han behöver, och Karolinska institutets ledning spelar med genom att nu, till slut, förklara att man inte har förtroende för Paolo Macchiarini.

Jag kan dock inte frigöra mig från misstanken att det hela är en avledningsmanöver, där Macchiarini endast fått spela rollen som ”nyttig idiot”.

I själva verket kan det stå mycket större värden på spel, än en enskilds forskarheder, om uppmärksamheten i stället riktades mot de enorma satsningar KI gjort inom området regenerativ medicin där stamceller av olika slag används. Det är en satsning som renderat hundratals miljoner i stöd både från privata och offentliga aktörer – i Sverige men också internationellt. Ser man lika slarvigt och godtyckligt på god vetenskaplig sed och praxis i andra delar av denna forskning?

Eftersom denna forskning är så viktig och omgärdas av olika etiska problem är det ytterst angeläget att KI medverkar till en transparent och öppen belysning. Justitiekanslern torde ha tillräckligt med obesvarade frågor för att initiera ett tillsynsärende när det gäller KI:s hantering. Inspektionen för vård och omsorg likaledes för Karolinska universitetssjukhuset.

Jag kan inte frigöra mig från misstanken att det hela är en avledningsmanöver.

Historien med de experimentella luftrörsoperationerna aktualiserar också en annan och mer övergripande fråga om svensk etikprövning av forskning. Som det ser ut i dag kan en forskande läkare i klinisk praxis ta sig för nästan vad som helst om det gäller att rädda liv. Alla bör veta att experimentell behandling på goda underlag måste få ske när alla andra behandlingsalternativ är uttömda, men ibland bör de inte få göras om priset endast blir ett förlängt lidande hos patienten. Det finns dock ingen praxis, inga regler och ingen etisk prövning med oberoende experter av när det kan vara befogat att ge experimentell behandling.

Samtidigt ser vi ett ökande antal rapporter från de regionala Etikprövningsnämndernas verksamhet där forskning som inte involverar några risker över huvud taget omgärdas av strikta regler och en praxis som med rätta upplevs som onödigt byråkratisk och tidsödande av forskare, och som inte tillför något för att skydda forskningspersonerna.

Ett exempel nyligen var en utvärdering av effekter av operationer för tarmvred där forskarna, trots att man bara skulle använda sig av redan insamlade sekretesskyddade data, ombads att inhämta ett informerat samtycke.

I ett annat fall skulle en forskare använda redan insamlade biobanksprover och behövde för sin studie inte några identitetsuppgifter, endast diagnos och patientens kön, men ombads ändå att söka reda på den läkare som lämnat in tumörprovet, genom denne få identitetsuppgifter på patienterna samt till anhöriga i de fall patienten avlidit och tillfråga om ett informerat samtycke för sin forskning. Ett omfattande integritetsintrång som nämnden motsägelsefullt nog motiverade just med hänsyn till patienternas integritet.

Sammantaget har vi fått ett etikprövningssystem i Sverige som ”silar mygg och sväljer kameler”. För experimentell behandling saknas skyddsnät och etisk prövning men i medicinsk forskning har man i vissa fall fått en överbyråkratisering som varken gynnar patienter eller forskning.

Som alternativ till en sådan ordning har man i USA sedan 2011 arbetat med en riskbaserad etikprövningslagstiftning. Syftet är att stärka skyddet för patienter och forskningspersoner när stora risker står på spel men skapa förenklade ordningar när riskerna är små eller obefintliga (Hansson et al.,Lancet Oncology. 2013;14(6):451-3). Det är hög tid att ompröva den nuvarande etikprövningslagstiftningen och då se till att involvera både utbildningsdepartementet och socialdepartementet för att få rimliga etiska regler och handläggningar både när det gäller forskning och experimentell behandling.

En ordning baserad på de risker som står på spel är en rimlig utgångspunkt.

MATS HANSSON