”En öppen inställning inom medicinen behövs”

På ett nedlåtande och arrogant sätt går Mats Reimer, i sin blogg den 16 oktober, till angrepp på mig för att skriva ”pseudovetenskap” och detta utan att ens referera till vetenskapligt stöd för sina egna påståenden.

Reimer påstår bland annat att Tandvårdsskadeförbundet, Tf, som jag är ordförande för, är en förening för människor som anser att de förgiftats av kvicksilver i amalgamfyllningar och insinuerar att dessa patienter är inbillningssjuka.

Tf är en ideell organisation som hjälper människor med olika tandvårdsproblem. Dit hör inte bara amalgam utan också följdverkningar av rotfyllningar, överkänslighet mot ämnen i broar och implantat samt olika former av direkta felbehandlingar. De flesta blir bättre eller helt bra efter en rätt utförd behandling och ofta är det känslighet mot metaller som spökar.

Bland kvicksilverkänsliga personer finns bland annat tandsköterskor. I Norge betraktas deras amalgamrelaterade problem som en yrkessjukdom och de som insjuknar får skadestånd. EU har förbjudit amalgam på barn, gravida och ammande kvinnor då de tillhör grupper som är särskilt känsliga för kvicksilver. Det är alltså väl etablerat att kvicksilver från amalgamfyllningar kan orsaka hälsoproblem.

Remier kritiserar också mina försök att vägleda föräldrar till barn med autism till terapier som kan ge hjälp och lindring. Han vet mycket väl att konventionell medicinering har mycket lite att erbjuda autistiska barn. I boken med den provocerande titeln ”Frisk utan mediciner. Om adhd och autism” redovisar jag en meny av åtgärder som kan vara betydelsefulla för barn med autism eller adhd.

De terapier som föreslås i boken och i mina artiklar är relativt väl undersökta. Forskningsreferenser finns för att läsaren själv eller tillsammans med sin läkare ska kunna göra egna bedömningar. Nya behandlingsmetoder tar lång tid innan de etableras i svensk standardsjukvård och en del av dem kommer aldrig längre än till forskningsstadiet då de inte kan patenteras av läkemedelsbolag. Men det betyder inte att de inte fungerar. De individuella olikheterna gör att flera olika behandlingsmetoder behövs.

Om inget nytt får prövas kan ingen ny beprövad erfarenhet uppkomma

Känt är att autistiska barn kan ha genetiska problem att avgifta från bland annat toxiska metaller. Flera gener är aktuella och avgiftning kan hjälpa en del men inte alla. Stor försiktighet krävs då dagens kelatorer ofta ger upphov till biverkningar, vilket bland annat gäller DMSA.

Läkemedlet Irminix består av en ny kelerande molekyl, NBMI, designad för att föra ut kvicksilver ur kroppen. Av min artikel i Medicinsk Access framgår att Irminix har två kemiska bindningar till kvicksilverjonen och därmed binds tungmetallen betydligt hårdare jämfört med DMSA.

Irminix är klassat som särläkemedel, orphan drug, för behandling av kvicksilverförgiftning av europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, och amerikanska läkemedelsmyndigheten, FDA. Det är alltså ett läkemedel som har tillåtits sedan 2012 för särskilda ändamål. Kliniska studier pågår för att det ska kunna släppas ut på marknaden.

Fas I och Fas II studier har genomförts och i min artikel i Medicinsk Access finns referenser till publicerade artiklar. Mats Reimer framställer Irminix som en ”industrikemikalie” och antyder att något suspekt pågår. Så är det inte utan läkemedlet följer normal läkemedelsutveckling och befinner sig nu i det stadiet att läkare kan ansöka om dispens hos Läkemedelsverket för förskrivning, vilket skett utomlands men ännu inte i Sverige.

En öppen inställning inom medicinen behövs och det är kontraproduktivt att som Mats Reimers raljera över olika behandlingsformer och terapier. Det viktiga är att det sker professionell uppföljning och utvärdering av eventuella nya metoder, kosttillskott eller läkemedel. Om inget nytt får prövas kan ingen ny beprövad erfarenhet uppkomma.

ANN-MARIE LIDMARK