”En unken syn på ensamstående föräldrar”

En verksamhet som kallt räknar med att personalen systematiskt ska arbeta övertid och inte öva är ett solklart tecken på en arbetsplats med usel beredskap och haltande bemanningsplanering. Det blottlägger även en unken syn på ensamstående föräldrar.

Enligt det avtal som Region Stockholm slutit med upphandlade ambulansvårdgivare så ska ambulanspersonalen tillförsäkras tio (10) övningsdagar per år. Kravet är helt tandlöst och regionen för inte någon kvantitativ statistik om ifall de får övningarna som de de facto betalat för.

Läs mer: Ambulanspersonal utbildas i självförsvar

SOS Alarm Sverige AB införde nyligen ett nytt system för prioritering och dirigering. Systemet som påstås vila på artificiell intelligens har SOS Alarm köpt in och infört utan att göra risk- och konsekvensanalyser. 

Region Stockholm som både är kund och delägare i SOS Alarm har inte heller gjort någon riskanalys före införandet. I direktiven vid införandet så framgår att ambulanspersonal inte kan räkna med att få paus för mat eller sluta i tid.

Vetskapen om att hemgången kommer att försenas med flera timmar är ett reellt arbetsmiljöproblem. Det civila livets förpliktelser får backa – arbetsgivarnas behov går först och detta har blivit normaliserat i takt med en alltmer produktionsstyrd ambulanssjukvård. Ambulanspersonalen förväntas arbeta över oavsett om förskolan stänger. Likt den svårt skadade eller sjuke så behöver även barnen sina föräldrars trygghet – men ambulanspersonalen förväntas lyda alarmeringens signal.

Inte sällan hyser alarmeringen stor förståelse för personalens problem med att inte få gå hem i tid, men vad hjälper det när det är en arbetsmiljöfråga som i många fall är på behörigt avstånd från alarmeringen.

Stressen det innebär att inte veta om du ska få sluta i tid – om du ska behöva ringa till förskolan eller fritids och ånyo förklara att ”det kom ett larm” – har fått flera av mina tidigare kollegor att sluta vid ambulansen. Ibland när dessa spörsmål förs på tal så kan jag möta kommentarer som: ”i den här branschen får man räkna med att inte sluta i tid” eller ”ambulanssjukvården är inget för småbarnsföräldrar”. 

Nyss nämnda kommentarer kan säkert tolkas välvilligt av arbetsgivarna, som tycker att sakernas tillstånd ändå är acceptabla – för hur skulle det se ut om personalen börjar höja rösterna för att få gå hem i tid. Vissa chefer som jag under åren talat med inom ambulanssjukvården ger uttryck för en oro för att stressen för medarbetarna att inte få sluta i tid kan leda till uppsägningar. En iakttagelse är att det finns oerhört mycket kvar att göra i jämställdhetsarbetet när det alltjämt finns attityder som ”det får du räkna med” när vi talar om att inte få sluta sitt arbete i tid.

Alla småbarnsföräldrar har inte föräldrar eller anhöriga som kan hämta barnen på förskolan för att de själva inte får sluta i tid. Ska ambulanssjukvården vara en arbetsplats för folk som inte behöver sluta i tid, eller som har ett socialt skyddsnät som kan rycka in när det saknas ambulansberedskap, är en fullt berättigad fråga. När allt kommer omkring ska inte planerad övertid vara okej i någon bransch. Artificiell intelligens i pubertetsstadiet löser inte problemen. 

Vill vi ha en jämlik ambulanssjukvård i hela landet så krävs det raska steg mot mer vettiga individuella arbetstider, mer tid för övning och betydligt bättre beredskap, för att personalen ska få sluta sina arbeten i tid.

Henrik Johansson, förbundsordförande Ambulansförbundet