Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Enfaldigt och i värsta fall farligt budskap om psykiatrisk behandling

Publicerad: 17 mars 2009, 13:39

Ett försök att återgå till ett skyttegravskrig om vilken behandling som måste sättas först kan bara skada psykiatrin, skriver Finn Bengtsson, som är kritisk till Socialstyrelsens agerande.


Den 4 mars lämnade en projektledningsgrupp på Socialstyrelsen, Sos, i ett pressmeddelande synpunkter på kommande nationella riktlinjer för depressionssjukdom och ångestsyndrom. Innehållet till pressen var tyvärr både ensidigt och enfaldigt, en kränkning för fackpsykiatrin och i värsta fall farligt för berörda patienter. Entydigt fastslår projektledningsgruppen att viss form av psykoterapi nu ska tillgripas framför läkemedelsbehandling och att psykoterapeutisk intervention skulle vara garanterat riskfritt i alla sammanhang anfördes som argument.

Det är inte anständigt att tillsynsmyndigheten för sjukvården i vårt land tillåts lämna så missledande uppgifter kring en viktig verksamhet som alliansregeringen visat sig värna om, genom bland annat omfattande budgetsatsningar för att göra psykiatrin mer tillgänglig men också evidensbaserad. Om inte ens Sos tjänstemän själva är evidensbaserade på detta terapiområde, riskerar detta skada det goda initiativet från regeringen att kraftsamla för att stärka psykiatrins roll i svensk sjukvård.

Över ett sekel har psykiatrins be­-handlingar gått från många tortyrliknande icke-fungerande inslag till att vara alltmer välfungerande och humana. I den psykiatriska verktygslådan har vi i dag en bred palett av olika och effektiva åtgärder som kan anpassas till den enskilda patientens behov. Det kan röra sig om allt ifrån specialiserade läkemedelsstrategier, olika psykologiska och/eller utbildande behandlingsmodeller till mer tekniska metoder som ljus- eller elbehandling vid säsongsberoende lättare respektive livshotande svåra depressionstillstånd.

I vetenskapliga sammanhang rör det sig inte om ett antingen eller utan om ett både och, och inte sällan tillsammans, när man funderar över valmöjligheterna för en psykiatrisk behandling. Eller, mer korrekt, ett val som tar mycket individuella hänsyn baserat på patientens detaljerade diagnos/er, samtidig annan förekommande sjukdom/ar, den sociala situationen och, i vissa fall, även av rimligt förväntad funktionsnivå att sträva efter. Därtill finns sedan ännu mer av bevisade behandlingsmöjligheter att komplettera med, som sjukgymnastik, arbetsterapi och olika former av kurators- och anhörigstöd.

När fackpsykiatern efter ställd dia­gnos vidtar behandlingsplaneringen ska naturligtvis också patientens, och i tillämpliga fall, anhörigas synpunkter vägas in innan valet görs. Vetenskapligt underlag visar då att, efter korrekt presentation från psykiatrin om vad som står till buds, väljer cirka en tredjedel av patienterna primärt läkemedelsbehandling och en något större andel väljer psykoterapialternativ, till exempel KBT. Kvar finns en mindre grupp som inte enkelt kan välja, där dialogen med vårdgivaren i stället fortsätter. Att Sos projektledningsgrupp nu aktivt och förenklat väljer att polarisera en vetenskaplig debatt som inte ska vara polariserad för val av individuell behandling är inte bara föråldrat, det medför uppenbara risker att skada professionens trovärdighet i dess dialog med patienter, politiker och tjänstemän hos sjukvårdshuvudmännen.

Hur kan det då ha gått så här snett, eller är arbete med nationella rikt­linjer något i grunden eftersträvansvärt? På den sista punkten vill jag instämma. Sos 321-sidiga dokument Depressionssjukdom och ångestsyndrom, Vetenskapligt underlag för Nationella riktlinjer 2009, Preliminär version är i mångt och mycket ett gediget arbete utförd av en synner­ligen vetenskapligt kompetent fakta­grupp. Men sedan har uppenbarligen dess arbete i slutfasen inför den mediala lanseringen, antingen överprövats av den vetenskapligt helt oskolade projektledningsgruppen, eller så har den senare, kanske just genom den egna bristen på belagd vetenskaplig kompetens valt att gå ut med ett, som det då ofta blir, populistiskt tyckande utifrån egna upplevda preferenser men utan egent­ligt stöd från fackvetenskaplig psykiatri.

Om detta är för att själva synas i debatten framför att lyfta fram medlemmarna i faktagruppen, som gjort det faktiska vetenskapliga arbetet för förslaget till riktlinjer, eller om det finns någon annan agenda för att på ovetenskaplig grund år 2009 överpröva den evidensbaserade kunskap som faktiskt finns i dag inom psykiatrisk behandlingsforskning, är oklart. Klart är dock att ett försök att återgå till ett skadligt skyttegravskrig om vilken av alla fungerande behandlingsmodeller inom psykiatrin som måste sättas först bara kan vara till skada för psykiatrin och därmed dess redan utsatta och ofta hårt prövade patienter.

En ödmjukhet inför de många olika valmöjligheter som finns, och en förmåga att se behovet av att öka, inte minska, individanpassningen vid varje val av metod på egen vetenskaplig och/eller beprövad erfarenhetsgrund inom den vida psykiatriska behandlingsarsenalen ska i dag vara vägledande. Detta skapar också det hopp och den framtidstro som vi behöver ingjuta hos psykiatrins behövande genom att från centrala myndigheter rätt visa respekten för de multiprofessionella, skickliga team av vårdgivande medarbetare som finns. Team som fortlöpande håller på och utvecklar den psykiatriska behandlingen mot ett alltmer modernt synsätt med pluralism snarare än inskränkt, generalistisk restriktivit.

Denna brist på respekt för psykiatrin hos personer med bristande vetenskaplig kompetens på ledningsnivå inom Sos riskerar därför att haverera ett annars välkommet, bra och viktigt arbete som myndigheten försöker utföra, helt i enlighet med intentionerna från politiskt ansvarigt håll. Skärpning, Socialstyrelsen!

Finn Bengtsson

Finn Bengtsson
 är professor i psykiatrisk behandlingsforskning vid Linköpings universitet, riksdagsledamot (m) och ledamot i riksdagens socialutskott.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev