”Ett nationellt primärvårdsregister är en utopi”

”Nationellt insamlade uppgifter är nödvändiga för att kunna följa upp primärvårdens verksamhet, utbyggnad och vårdförlopp.” Så säger socialminister Jakob Forssmed (KD) i ett pressmeddelande från regeringen den 31 mars 2023.

Så då är det uppe på agendan igen. Eftersom vi har så goda erfarenheter av registrering av höftplastiker (det första kvalitetsregistret) så ska varenda liten åkomma i hela sjukvården registreras och följas upp.

Läs mer: Socialutskottets toppnamn grillades om förstatligandet av vården

I överenskommelsen mellan Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna – Tidöavtalet – ingår att ”reformera den digitala infrastrukturen i vården”. Nu tillsätter regeringen en särskild utredning med uppdraget att se över regelverket för hälsodataregister.

Att register ger en falsk känsla av kontroll vet vi redan, liksom att det tar stora resurser i anspråk från vårdfolket på golvet, vilket gör att ”produktiviteten” (tiden för patienterna) minskar. En ökad insamling av data får inte innebära en ytterligare registreringsbörda på personalen. Den är underbemannad och behöver i stället bli befriad från registreringsuppgifter.

Vårdcentralens listade och olistade patienter kan inte jämföras med patienterna på en ortopedmottagning. I primärvården kan man söka för alla slags åkommor, problem och diagnoser, från det man är spädbarn tills man är döende. I primärvården finns ett stort antal yrkespersoner som var och en för sina egna journaler: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, barnmorskor, barnsjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, psykologer och kuratorer.

I storleksordningen 70 procent av befolkningen har kontakt med primärvården under ett år. En stor del av besöken rör triviala (halv-)akuta problem, ofta självläkande, som det inte finns något fastställt vårdförlopp för: förkylningar, stukade fötter, mindre sårskador, nackspärr, trötthet, oro.

En annan stor del handlar om patienter med kroniska diagnoser, som diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom, värk, demens – som ibland kompletteras med diagnoser som höftledsartros, ryggskott, pneumoni, nyupptäckt cancer, urinvägsinfektion, depression, palliativ vård. Därtill kommer de som går i samtal, de som behöver hjälpmedel eller ska rehabiliteras, de som behöver intyg samt hälsokontrollerna på BVC och MVC.

I journalerna finns inte de som inte besöker primärvården. Dit hör många av samhällets mest utsatta, men också de som anlitar privata vårdgivare.

I primärvården är strävan att behandla varje patient som en individ. Det kallas på byråkratspråk ”personcentrerad vård” och innebär att patienter med liknande problem kan – och bör – få olika behandlingar och uppföljningar.

Det är en enorm mängd data som produceras i primärvården. Flera olika journalsystem kan användas på en enda vårdcentral. I stort sett alla diagnoser ur ICD 10 finns representerade. Att ur detta sammelsurium försöka få ut något som liknar ”personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp” är dödfött, vilket tidigare konstaterats av dem som kan området, bland annat allmänläkare. (1)

I stället för att försöka skapa vårdförlopp för många hundra diagnoser beslöt sig professionen för att granska kvaliteten i det som görs i syfte att underlätta förbättringsarbete på den enskilda vårdcentralen. Detta resulterade i systemet Primärvårdskvalitet, som sedermera övertogs av SKR. (2)

Genom att välja ett antal av de kvalitetsindikatorer som tagits fram, och låta programmet ta fram data som redan finns i journalsystemet, kan man följa utvecklingen i vårdcentralens patientstock. Som exempel har man följt upp vårdskador och antibiotikabehandling. (3, 4)

Regeringen talar också om att tillvarata hälsodata från primärvården. Enligt pressmeddelandet är hälsodata ”information relaterad till en persons eller grupps hälsa, vård eller livssituation”. Det är svårt att förstå hur man tänker här. Redan nu kan diagnoser relaterade till ålder, kön och bostadsort lätt samlas in. Ska det kopplas ihop med till exempel diagnoser på andra sjukvårdsnivåer, arbetslöshet, familjesituation och liknande, krävs samkörning av olika register. Fråga är om informationen är användbar.

Enligt direktiven till utredningen ska uppgifter om läkares utfärdande av sjukintyg i primärvården samlas in. Att utvärdera sjukintygen kan dock vara svårt, med tanke på att varje patient är unik, med sin egen kombination av diagnoser, sin egen resilience (motståndskraft), sin egen sociala situation. En primärvårdspatient är inte lika enkel som en nyopererad höftplastikpatient (som hänvisas till primärvården om hen behöver längre sjukskrivning än regelverket säger).

Ingrid Eckerman, pensionerad allmänläkare, tidigare chefredaktör för Allmänmedicin, Stockholm