”Få är medvetna om säkerhetsriskerna med dödshjälp”

Juha Hänninen frågar i Dagens Medicin nr 26-34/19 efter argument mot frivillig dödshjälp. Samtalen med hospicepatienter handlar ibland om dödshjälp. Några beklagar att möjligheten inte finns, andra är tacksamma över att de inte frestas att avsluta sitt liv i förtid.

Som läkare är min uppgift att stanna i dialog och lyssna, sedan erbjuder jag medicinsk och psykologisk hjälp att reducera patientens lidande. Min kompetens sträcker sig inte till att säkerställa vilka patienter som är tillräckligt beslutskapabla för att få min hjälp att dö, eller med vilken medicinsk metod dödandet ska utföras. Läkare gör ibland felbedömningar om beslutskapacitet och de ger ibland patienten felaktiga uppgifter om prognosen. Jag hade gärna träffat Ulf Ljungblad. Han var en vetenskapligt stringent läkare, och han hade antagligen hållit med om argumenten mot dödshjälp, liksom jag hade hållit med om argumenten för. Hade han varit holländare hade han kanske fått dödshjälp, kanske inte. Hans läkare hade haft det avgörande beslutet.

Jag känner nu en man (verkligt fall som ändrats för att bevara sekretess) i fyrtioårsåldern som ofta uttrycker dödslängtan. Han är strålbehandlad fyra gånger mot hjärnmetastaser. Det senaste året har han inte behövt någon cancerbehandling alls. Han är nu utskriven från det palliativa teamet, utförsäkrad från Försäkringskassan, frånskild, vännerna orkar inte längre intressera sig. Han har bestående skador av behandlingen, men kan leva många år ytterligare. Han vill inte det. Han kan när som helst få nya metastaser. Hade han efterfrågat dödshjälp efter de första återfallen hade han uppfyllt de kriterier som tillämpas i dödshjälpsländer. Men nu?

Patienter med ALS har högst suicidalitet de första månaderna efter diagnos. Då har de oftast flera år kvar att leva. När de närmar sig livets slut är många till följd av demenssymtom eller depression beslutsinkapabla. Ingen läkare kan definiera den tidpunkt då dessa patienter ska erbjudas suicidförebyggande åtgärder och när de i stället ska erbjudas dödshjälp.

Alla de modeller för dödshjälp som tillämpas utomlands i dag innebär att läkare avgör vem som ska få ett ja och vem som ska få ett nej. Min gissning efter 35 års arbete i palliativ vård är att de kriterier som ställts upp i dessa länder uppfylls i 80 procent av fallen. Det innebär att 20 procent (tusentals människor årligen) får läkares hjälp att dö på ett felaktigt sätt. Avsikten är säkerligen god, men det gäller även barmhärtighetsmord. Läkare är inte bättre på att sätta gränser än alla andra, och inte bättre på att avsluta liv än poliser eller veterinärer.

Palliativ vård måste utvecklas. Men liksom en del förlossningar trots all god vård är plågsamma för kvinnan kommer några av oss att ha en svår tid innan vi dör oavsett om vi tillåter dödshjälp eller inte. Argumenten för och emot dödshjälp är väl kända. Men få är medvetna om de stora säkerhetsriskerna. Vill vi ha ett system där läkare medvetet, efter felbedömningar, avslutar livet på fel patient?

GUNNAR ECKERDAL