Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Färre recept inget recept mot resistens

Publicerad: 26 oktober 2012, 05:00

Myndigheterna behöver se fler lösningar än antalet minskade recept för att slippa antibiotikaresistens, skriver Waldemar Ingdahl.


Under hösten smittas vi av många olika sorters bakterier på våra jobb, på dagis, skolan och till och med på sjukhus. Tack vare antibiotika kan vi vara relativt trygga mot infektionssjukdomar. Kan vi vara lika trygga framöver om att det finns läkemedel att tillgå?

Sanningen är att utvecklingen av ny antibiotika ser mycket dyster ut, 75 procent av alla antibiotikaklasser utvecklades före 1970. Att utvecklingen avstannat har flera orsaker, men främst har kraven höjts på läkemedelsbolagen för kliniska studier. I dag tar det i snitt åtta år innan ett läkemedel blir godkänt, både i USA och EU.

Innovationstakten avtar och byråkratin förhalar. Samtidigt blir bakterierna motståndskraftiga mot den antibiotika som i dag finns på marknaden. Det är en olycklig kombination som har fått politiker att agera, här i Sverige främst genom det program som leds av socialminister Göran Hägglund.

Problemet är att politiken fått landstingen, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och SKL att inrikta sitt arbete främst på att minska antalet förskrivna antibiotikarecept, detta genom en nationell målsättning. Frågan är mer komplicerad än så och rör stora enheter, som vår sjukhushygien och den byråkrati som omgärdar läkemedelsutvecklingen.

Trots att man kan tro att en minskad förskrivning av antibiotika direkt ger minskad resistens – och att om vi bara får ner förskrivningsnivåerna blir allting bra – är frågan mycket mer komplicerad. Sedan 1992 har förskrivningen i Sverige minskat med 30 procent. Trots det har antalet resistenta bakterier ökat. Det beror bland annat på att bakterierna utvecklas efter ”survival of the fittest”-teorin och kan inte bli mindre resistenta om de väl har lärt sig att överleva en sorts antibiotika.

Så vad bör myndigheterna göra? I stället för att centralplanera förskrivningen av antibiotika, bör vi förlita oss på läkarens eget omdöme och diagnosförmåga. Om vi som nu sätter en fast siffra på hur mycket vi kan skriva ut, innebär det en risk att personer som har giltiga skäl att få antibiotika blir utan. Det är ingen lösning.

Däremot kan vi förbättra hygienen på våra sjukhus. Både Uppsala, Kristianstad och Göteborg, Stockholm och Linköping har haft epidemier med multiresistenta stammar. Vårdtiderna har förkortats, men en åldrande befolkning ökar trycket på sjukhusen och pressar vårdgivarna att skriva ut patienter snabbare. Att göra sjukhusets patientersättning beroende av om vårdbehandlingar måste gööras om på grund av sjukhussmitta, ger rätt drivkrafter till mer förebyggande vård.

Sjukhusinfektioner drabbar många patienter, är kostsamma och bidrar till spridningen av resistens. Det krävs investeringar i skyddsutrustning, filter och fläktsystem för att blåsa bort bakterier vid operationer. Det kan också medföra nya rutiner för att begränsa personalens rörlighet mellan avdelningarna. Hygienarbete är kostsamt, men återbetalar sig i längden.

För att stärka läkarnas förmåga att göra korrekta bedömningar, behövs också bättre diagnosredskap. En bättre dia­gnostik skulle också underlätta för läkemedelsföretagen att utföra studier på specifika patogener, och utveckla mediciner därefter.

Myndigheterna behöver bredda sin syn och se fler lösningar än antalet minskade recept. För det är ju resistensen vi vill åt, inte läkemedlet, och sambanden är betydligt mer komplicerade än vår politik i dag ger sken av.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev