”Fler specialmottagningar i primärvården är inte lösningen”

Häromveckan var jag på en trevlig och givande utbildning för allmänläkare. Vi allmänläkare behöver mer fortbildning, både extern och intern, men det var inte det som var det bestående intrycket för mig. Det jag tog med mig var två saker. 

Det första var en reflektion kring en föreläsning av en organspecialist, som betonade vikten av att vi har en specialmottagning inom primärvården för just denna organspecialists särskilda område. Och evidensen presenterades för hur fina resultat det ger.

Läs också: Allmänläkarna kampanjar för nytt listningstak 

Det andra var från en föreläsning om en kronisk folksjukdom där det påpekades hur viktigt det är att vi allmänläkare är extra uppmärksamma på just denna folksjukdom och att vi ska ta särskilda prover och se till att dessa patienter får utföra en bred flora av regelbundna skattningar och undersökningar.

Senare under veckan fick jag ett mejl från nationella kunskapsstyrningen där man efterfrågade en allmänläkare med ett specialintresse inom ett specifikt område till en NAG (nationell arbetsgrupp).

Därefter googlade jag runt lite på olika svenska vårdcentralers hemsidor för att se vad man skyltar med utåt och kom fram till att det i många fall finns lika många specialmottagningar som det finns anställda på vårdcentralerna. 

Det är läkarmottagning, sköterskemottagning, äldremottagning, diabetesmottagning, inkontinensmottagning med mera. Och i flera fall var det svårare att hitta information om vem som faktiskt jobbade på vårdcentralen än vilken sorts påhittad specialmottagning som fanns.

Sammantaget bekräftade allt detta bilden som jag hade redan sedan tidigare – att vi matas med ett ständigt flöde av information som vill få oss att fragmentera vården och dela upp människan i separata beståndsdelar och flöden. Och det här är svårt att värja sig för. Det handlar inte om illvilja från någon utan helt säkert är tanken att det görs för patientens bästa.

Jag och många av mina kolleger som brinner för allmänmedicin och att se hela människan är naturligtvis extra observanta på dessa fenomen, men vi arbetar i en brant uppförsbacke när vi ständigt blir matade med förslag på uppdelning av vården.

Och när det gäller kunskapsstyrningen. Är det verkligen lämpligast att vi företräds av den av oss som är mest intresserad av sitt lilla specialområde, eller är det rimligare att vi representeras av en kollega med genomsnittlig kunskap inom aktuellt område, men med stort intresse för allmänmedicin? Då skulle kanske de riktlinjer som tas fram faktiskt vara applicerbara i kliniken och hamna på en rimlig nivå utifrån de förutsättningar vi har.

När man argumenterar för specialmottagningar, extremt noggranna undersökningar och separata uppföljningar av specifika sjukdomar, så är det en utopi. Vi har varken pengar eller personal för detta. Det borde i framtagandet av nya riktlinjer och rekommendationer alltid ingå en obligatorisk kalkyl avseende ekonomi och personal, för att se vad som krävs för att driva dessa mottagningar och vilka undanträngningseffekter som kommer att uppstå.

Självklart ska man förvänta sig att alla Sveriges vårdcentraler har kompetensen att hantera våra stora folksjukdomar och det breda spektrum av sjukdomar och symtom som vi ställs inför dagligen. Men är då ännu fler olika specialmottagningar lösningen? Det är en samhällssjuka att vi ständigt ska lägga till nya saker men aldrig ta bort.

Och vem i allt detta är egentligen företrädare för de multisjuka och för de patienter som inte passar in på någon specialmottagning?

Vi har under decennier fragmenterat och delat upp svensk sjukvård, vilket tagit oss till var vi är i dag. Visserligen har vi hög kvalitet inom en hel del saker, men vi har dålig kontinuitet och tillgänglighet och dålig involvering av våra patienter.

Nu är det dags för ett paradigmskifte där vi i stället satsar på helhetssyn, generalism, personliga relationer och personligt ansvar. Vi har trots allt begränsade resurser och vi kommer aldrig att kunna ha perfekta resultat för alla olika patientgrupper. Men genom att låta oss inom primärvården organisera vårt arbete på det sätt som vi bedömer är bäst för våra patienter, och genom att tillse att varje svensk invånare får en specialist i allmänmedicin med ett begränsat antal listade invånare, så kommer vi att komma långt.

 Magnus Isacson, ordförande, Svensk förening för allmänmedicin, Sfam

Läs också: Från 2 till 46 vårdcentraler – så växer nätläkarbolagen fysiskt