Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

För säker vård krävs enklare väg till livsviktig information

Publicerad: 14 september 2010, 12:12

Läkemedelsverket bör få i uppdrag att se till att information om de vanligaste licensläkemedlen kan nå vården enkelt, skriver överläkarna Mikael Hoffmann och Henrich Wilander.


För att en patient med ett licensläkemedel ska kunna få en säker vård så behöver information om licensläkemedlets egenskaper finnas tillgänglig för varje vårdgivare som tar ansvar för patienten.

Eftersom Läkemedelsverket som godkänner licenser inte sammanställer relevant information och distribuerar denna i elektronisk form så är detta i dag inte fallet i våra elektroniska patientjournaler. Regeringen måste i den planerade läkemedelsstrategin ge Läkemedelsverket ett tydligt och finansierat uppdrag att se till att livsviktig information om de vanligaste licensläkemedlen kan nå vården enkelt.

Om ett läkemedel inte är registrerat för användning kan vårdpersonal ändå ansöka hos Läkemedelsverket om licens för att kunna ordinera, bereda och dela läkemedlet i sluten vård eller förskriva det på recept i öppen vård (LVFS 2008:1, 2009:5).

Licens kan avse enskild person, en kliniks behov respektive olika former av extemporeläkemedel. Det är viktigt att licenser inte ska ses som en enklare väg för ovanliga läkemedel att komma till användning än den ordinarie vägen – ansökan om registrering hos läkemedelsverk och om förmån hos Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket.

Tidigare gjordes information om åtminstone de vanligaste licensläkemedlen tillgänglig i en del patientjournaler genom manuella rutiner på Apoteket AB och lokalt i sjukvården. Detta görs inte längre samlat nationellt varför många patientjournaler i dag helt saknar information om de vanligaste licensläkemedlens egenskaper.

Behov om information om licensläkemedlet diskuteras ofta av myndigheterna utifrån beslut om insättning/ansökan om licens. Men behovet av vederhäftig information av god kvalitet är ännu större när patienten behöver uppsöka andra vårdgivare för andra sjukdomar eller vid akuta tillstånd; när läkemedlet ska hanteras, beredas och delas av sjuksköterska, eller när andra vårdgivare måste ta akut ställning till utsättning eller ej av licensläkemedlet.

Myndigheterna verkar fokusera på det förra medan vi som ansvariga för patientjournalen även ser de problem som uppstår när patienter med licensläkemedel ska tas om hand av annan vårdgivare.

Vårdpersonal har normalt inte tillgång till de särskilda kvalitetskontrollerade kommersiella databaser som i bästa fall innehåller vederhäftig och kontrollerad information om ovanliga läkemedel. Hade de det skulle de i vårdens pressade vardag ändå inte ha vana vid eller tid att söka information där. Om företagen inte går att nå hänvisas personalen till inte kvalitetskontrollerad information, till exempel genom sökningar på internet. Patienten vänder sig också oftast till vårdpersonalen, och inte alltid till den som ordinerat läkemedlet i fråga, med sina frågor om läkemedel.

Då Läkemedelsverket är den myndighet som beviljar samtliga licenser efter att ha bedömt företagets information och särskilda patientbehov är det bara Läkemedelsverket som enkelt både kan ha kontroll över vilka läkemedel som fått licens i vilka situationer och vilken information om läkemedlet som var tillgänglig vid beslutet om licens.

Det är därför viktigt att Läkemedelsverket får ett tydligt och finansierat uppdrag att sammanställa och tillhandahålla denna information på ett strukturerat sätt för vården så att informationen kan distribueras till de elektroniska patientjournalerna via vårdens databas Sil.

Detta bör ske för så många läkemedel som har erhållit licens som möjligt, men åtminstone för de läkemedel­ för vilka generell licens beviljats till klinikinrättning.­ En nationell läkemedelsstrategi måste innehålla ett sådant uppdrag till Läkemedelsverket så att de patienter som behöver läkemedel på licens kan få sådana med så god säkerhet som möjlighet.

Mikael Hoffmann,
chef för stiftelsen Nepi, överläkare.

Henrich Wilander,
chefläkare, överläkare i geriatrik.

Båda debattörerna är ansvariga för patientjournalen, Landstinget i Östergötland.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev