”Förändrad syn på adhd måste diskuteras”

I en studie av över en miljon skolbarn konstaterade Anders Hjern vid Karolinska institutet för tre år sedan att det fanns ett samband mellan adhd-medi­cinering och social utsatthet.

Medicinering förekom upp till tre gånger så ofta hos barn till ensamstående, lågutbildade mammor. Enligt Hjern är detta genetiskt betingat och många av barnen har föräldrar med kognitiva inlärningssvårigheter.

Enligt medicinförespråkare ärvs adhd eller orsakas av skador i nervsystemet och kan behandlas med centralstimulantia.

Med utgångspunkt från detta neuropsykiatriska synsätt går det inte att undvika slutsatsen att det genom urval är mycket vanligare med ärftliga hjärnskador hos personer som saknar högre utbildning.

Nu hävdar Kriminalvårdsstyrelsen att 63 procent av fängelseinternerna uppfyllde kriterierna för adhd som barn och att 43 procent fortfarande gör det. Adhd-avdelningar byggs upp på åtta anstalter och motiveras främst med en undersökning vid Norrtäljeanstalten av 30 tidigare missbrukare. Studien fallerar genom att den inte var  blind .

Kriminalvården tänker sig medicinera närmare hälften av internerna med ett narkotikaklassat adhd-preparat som inte är godkänt för vuxna. Preparatet förskrivs trots att det är väl känt att det kan orsaka aggressivitet, depression och tics samt medföra avsevärd risk för missbruk.

Definitionen av adhd som ett neuropsykiatriskt funktionshinder har ifrågasatts eftersom man inte kunnat påvisa varken entydigt förändrade dopaminnivåeer, hög ärftlighet eller någon dia­gnostiskt avgränsbar sjukdom. Adhd kan då mindre uppfattas som något medfött och mer som ett okoncentrerat beteende som känsliga personer  får  under vissa sociala och psykologiska betingelser.

Om den neuropsykiatriska definitionen av adhd vidhålls får detta konsekvenser för svensk kriminalpolitik.

Uppfattningen att ärftlig hjärnskada orsakar låg utbildningsnivå och kriminalitet är så kontroversiell att den rimligen måste problematiseras, särskilt som en logisk följd tycks vara farmakologiska åtgärder snarare än socialpolitiska.
Hur kommenteras detta av professorerna i Kriminalvårdens vetenskapliga råd?