Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Förenklingarnas tyranni förstärker missförhållandena inom psykiatrin

Publicerad: 19 september 2007, 04:20

Hans Karlsson, Göran Roth och Bo Vinnars beskriver ett framtidsperspektiv som ger dem kalla kårar.


Planeringen av hur tillgängliga resurser kan användas för att höja kvaliteten inom psykiatrisk vård styrs i dag av nya aggressiva vindar. Debattörer och många verksamhetsansvariga vill skrota sektoriseringsprincipen, det tvärvetenskapliga synsättet och vissa psykologiska behandlingsmetoder.

I stället vill man förstärka rekryteringen av läkare (vilket även vi anser vara väsentligt), öka den medicinska diagnostiken, förbättra den farmakologiska kompetensen, eliminera grundläggande psykoterapiutbildning för läkare samt okritiskt använda endast en psykoterapeutisk metod. Detta är ett framtidsperspektiv som ger många av oss med både klinisk och forskarerfarenhet kalla kårar, och som behöver ifrågasättas offentligt.

Kvaliteten måste förvisso höjas inom psykiatrisk vård. Men i dagens offentliga debatt förstärker denna förenklingarnas tyranni rådande missförhållanden. Vart tar intentionerna vägen i den nya textens ideologi? Kvar blir bara manualiserad diagnostik, lab-prover och teknik! Och ska framtidens läkare inte heller behöva lära sig att prata med patienten om deras lidande och upplevelser av livet?

Organisatoriskt krävs smalspårig satsning på specifika tillstånd. Ur det kliniska mötets perspektiv sprids falska föreställningar om att människor i vårt samhälle inte får den hjälp de behöver och förtjänar.

Sanningen är att det redan finns gott om kompetens att hjälpa flertalet av de människor som lider av mer eller mindre svåra psykiatriska tillstånd. I dag råder dock en besvärande snedfördelning av resurser och kompetens. Genom ett läkemedels­orienterat arbetssätt inom psykiatriskt omhändertagande, vård och behandling, är det mycket enkelt för en ung, medelålders eller gammal person att få tillgång till läkemedelsbehandling, oavsett om individen söker hjälp för enklare eller svårare psykiskt lidande. Däremot är det mycket komplicerat, för många helt omöjligt, att få tillgång till psykoterapeutisk hjälp vid motsvarande besvär.

Psykiatrins personal kommer alltid att behöva en hög kompetens i att prata med patienten, både under en kortare konsultation och under en längre behandlingsprocess. Vad gäller diagnostik har framträdande företrädare för dagens psykiatri internationellt och i Sverige redan uppmärksammat att läkare inom psykiatrin blivit sämre på att diagnostisera, efter att man reducerat läkarnas utbildning i samtalsmetodik och psykoterapi.

En psykiater som inte har någon form av grund­läggande psykoterapeutisk kompetens blir därför en handikappad medarbetare. I de vårdmiljöer där denna kompetens brister kan inte heller ett kreativt samarbete frodas med övriga specialistutbildade medarbetare som utvecklat en högre grad av kompetens i psykologiska arbetsmetoder än den läkaren kan ha.

I skottgluggen står även befolkningsansvaret eller den så kallade sektorsprincipen. Historiskt har sektorsprincipen sprungit fram ur det egentligen ganska triviala faktum att man från psykiatrins sida måste skaffa sig en korrekt uppfattning av de psykiatriska vårdbehoven i samhället, för att kunna prioritera rätt och för att kunna underlätta att behandlingen eller rehabiliteringen av psykiskt sjuka individer får en naturlig koppling till de övriga samhällsinstanser som ofta behövs i sammanhanget.

Dessutom har sektors­psykiatri underlättat sam­arbetet med anhöriga och hos allmänheten stärkt förståelsen för det psykiska lidande som kan drabba var och en av oss. Vidare har sam­arbetet med primärvården underlättats väsentligt. Vi har svårt att se varför detta skulle behöva stå i ett motsatsförhållande till ett kompetent och evidensbaserat omhändertagande av psykiskt sjuka människor.

Vi ser också att de nya aggressiva tongångar som råder rymmer ett angrepp på bredden av de förenande professionella krafterna eller det tvärvetenskapliga perspektivet, som behövs inom psykiatrisk vård, för att uppnå en trovärdig uppfattning om patientens lidande.

Inom psykiatrisk vård är det av särskild betydelse att ha helhetsperspektiv på människan, medicinskt, psykologiskt och socialt. Annars kan inte rätt diagnostik och behandling komma till stånd. För närvarande exploateras en trend under en evidensbaserad täckmantel, som med lokala vårdprogram förnekar och förenklar komplexiteten av den internationella vetenskapliga diskussion om behandlingseffekter som förs.

Till exempel visar metaanalyser, publicerade i av reviewer granskade tidskrifter med hög impactfaktor, att olika psykologiska behandlingsmetoder behövs och fungerar. Likaså blundar de lokala vårdprogrammen helt för inflytandet av de så kallade icke-teori-specifika gemensamma faktorerna, som den moderna psykoterapiforskningen har visat på betydelsen av. Vi upp­repar, det behöver inte finnas någon motsättning mellan en forsknings­baserad utgångspunkt för specialiserad vård och behandling inom psykiatrin och sektorsprincipen.

Dagens vetenskapliga debatt inspireras av nya fynd som utifrån en multidisciplinär utgångspunkt skulle kunna utveckla psykiatrin till en verkligt modern vetenskap, som garant för högre vårdkvalitet. Men vi behöver ingen ny övertro på att ett läkemedel kan fungera hur generellt och förträffligt som helst, bara läkargruppen ges mer tid och pengar för fortbildning och forskning i farmakologi.

Vi behöver inte heller någon ny övertro på en ensidig psykologisk metodik, i linje med den förenklade varudeklaration som i våra dagar enbart fokuserar på symtom och beteende (bra för vissa men helt missriktat för andra).

Hans Karlsson, Göran Roth, Bo Vinnars

Hans Karlsson
 är leg psykolog och psykoanalytiker.

Göran Roth
 är med dr och överläkare med specialistutbildning i psykiatri.

Bo Vinnars
 är leg psykolog, leg psykoterapeut och doktorand vid Karolinska institutet.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News