Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Förhandlingarna försvårades av en chockartad lydnadskultur”

Publicerad: 18 september 2013, 09:43

Tjänstemännen på utbildningsdepartementet, som leds av Jan Björklund (FP), spanar ängsligt efter varje möjlig signal från ledningen, skriver Kjell Asplund.


Staten sade för snart tre år sedan upp det ALF-avtal med landstingen som har gällt sedan 2003 och som reglerar hur statens medel för läkarutbildning och klinisk forskning används.

Ett nytt avtal ska börja gälla den 1 januari 2015. Jag har tillsammans med förra universitetskanslern Sigbrit Franke varit statens företrädare i förhandlingarna med landstingen, ett uppdrag som utbildningsdepartementet nu har avbrutit.

Förhandlingarna har gått trögt. Att landstingen har skickliga, professionella förhandlare hade vi förväntat oss. Mer överraskande var att vårt samarbete med utbildningsdepartementets ledning inte fungerade. Här misslyckades vi – det är inget att huttla med.

Ett grundläggande problem har varit att det på utbildningsdepartementet finns en så utpräglad lydnadskultur. För mig som varit van att samarbeta med socialdepartementet med dess friare och mer vidsynta miljö har undergivenhetskulturen på utbildningsdepartementet varit chockartad. Tjänstemännen spanar ängsligt efter varje möjlig signal från ledningen. Varje detalj måste förankras uppåt. Resultatet blir en förkvävande detaljstyrning från stats­sekreteraren utan politiska men väl fullblodstekniska förtecken. Det har varit påfrestande att företräda en part med denna form av styrning. Inte har det blivit bättre av att instruktionerna till förhandlarna varit ständigt svajande, ofta motsägelsefulla.

Inför det nu löpande ALF-avtalet tillämpades en ”förhandlingsmodell” för fördelningen av forskningsmedlen (nu nära 1,7 miljarder per år). ALF-landstingen fick göra upp sinsemellan utan några tydliga fördelningsprinciper. De två landsting som upplevde sig mest överkörda – Västerbotten och Östergötland – klagade så högljutt att de tilldelades en tröstpeng av departementet. Den fördelning som har bestått sedan dess har saknat varje tillstymmelse till transparens.

Detta har vi i förhandlingsgruppen försökt ändra på. Landstingssidan har delat grundprincipen om tranparens. Från departementet har man visserligen varit med på att en stor del av forskningsmedlen ska fördelas utifrån forskningens kvalitet, men samtidigt har man segt hållit fast vid att en del av potten ska fördelas utifrån en ”historisk modell”, alltså utfallet av landstingens inbördes förhandlingar där inga öppna fördelningsprinciper kan skönjas. Som jag ser det, kan övergången till ett nytt, öppet fördelningssystem visserligen ske stegvis, men målet måste vara fullständig transparens.

En utgångspunkt som det tidigt fanns enighet om mellan landstingens och statens förhandlare var att det ska finnas en tydlig koppling mellan utbildning och forskning. Detta borde då på något sätt avspeglas i ekonomiska termer. Allt eftersom tiden gått, har utbildningsdepartementets ledning alltmer frångått den linjen. Det senaste budet är att man inte vill ha en sådan koppling, annat än möjligen i ord.

ALF-landstingen har framfört starka skäl för att det för forskningen ska finnas ett grundanslag och har ansett att hälften av ALF-medlen borde fördelas som ett sådant grundanslag baserat på antalet helårstudenter. Enligt min uppfattning skulle en lägre andel, 20–30 procent, ge mer utrymme för incitament att höja den kliniska forskningens kvalitet. På denna punkt hade det nog gått att komma överens – om inte departementet envist hållit fast vid sin ”historiska modell”, omvärvd av en dimma tätare än den vid Lützen. Det har försvårat förhandlingarna.

Landstingen har, med tydliga skäl, krävt mer pengar till klinisk forskning i det nya avtalet. Från utbildningsdepartementet har vi förhandlare fått ett enda bud att leverera: Inte en krona utöver de årliga pris- och löneomräkningarna. I årets budget avsätts nu ändå ytterligare 40 miljoner för ALF-finansierad forskning, ett slags genombrott i förhandlingarna. Men inte kan utbildningsdepartementet här ta åt sig någon hjälteroll. Andra aktörer inom regerings­kansliet har spelat mer avgörande roller.

Och här har jag inte tagit upp utbildningsdepartementets hantering av Örebrofrågan – hur ska Örebro komma in i systemet på rättvisa villkor? Och inte har jag nämnt den dimhöljda strävan att ta av forskningsmedlen för att från utbildningsdepartementet styra universitetssjukvården …

Relaterat material

”Bilden av förhandlingarna om ALF är djupt oroande”

”Riv gamla strukturer!”

"Kjell Asplund måste stämma av lösningar med departementet"

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev