Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Forskning om hälsoeffekter av uranvapen behövs

Publicerad: 17 april 2012, 11:53

Uranvapen kan leda till allvarliga hälsoeffekter. Det är hög tid att kräva stopp för utarmat uran i vapen, anser professor Anders Romelsjö. Efter kritik i Mats Reimers blogg, får han nu replik på Dagens Medicin Debatt.


Mats Reimer kritiserar i sin blogg vårt debattinlägg i Göteborgs-Posten 29 mars om allvarliga hälsoeffekter av uranvapen, som i stort sett inte uppmärksammats i Sverige. Frågan tilldrar sig tidvis intresse internationellt, där man hittar rubriker som  WHO Suppressed evidence on effects of depleted uranium (DU), expert says  (BMJ, 11 november 2006). 2010 röstade en stor majoritet i FN:s generalförsamling för en resolution som uppmanade medlemsstaterna att informera om innehav av DU. Bara USA, Storbritannien, Frankrike och Israel röstade mot. Europaparlamentet har vid fyra tillfällen med stor majoritet röstat för moratorium eller liknande, efter en försiktighetsprincip. För beskrivning av uranvapen, dess verkningssätt och möjliga hälsoeffekter hänvisas till debattinlägget i GP. Dessa vapen tillverkas möjligen även i Sverige av Bofors, som ingår i den stora brittiska vapenkoncernen BAE Systems, men som har vägrat besvara mina frågor om detta.

År 2007 slog Iraks hälsominister larm om en kraftigt ökade cancerfrekvens i landet och uppgav att man funnit 42 platser över hela landet som är starkt förorenat av DU. Men samtidigt är vår kunskap klart bristfällig, bland annat då forskning motarbetats eller försvårats. Det finns tydligt stöd från djurexperimentell forskning och från studier på cellkulturer att uranvapen både kan orsaka cancer, genskador, missbildningar och störa hormonsystem (Miller 2000, 2007, Fairlie 2008, Briner 2010, Hindin med flera, 2005), både genom radioaktiv strålning och, då U-238 också är en giftig tungmetall, med synergistisk effekt tillsammans med strålningen. DU kan verka både som radioaktiv mutagen, kemisk carcinogen och teratogent.

Reimer nämner den kända artikeln av Hagopian och medarbetare som påvisade en statistiskt signifikant ökning av barnleukemi från 2,6 till 6,9 fall per 100 000 invånare bland sjukhusvårdade i Basra 1993-2006 (Hagopian med flera, 2010). Han nämner även en ny studie i Basra av Alrudainy med flera (inklusive den nämnde J Hassan), där man inte funnit ökning av barnleukemi 2004-2009. Förutom att studien avser en annan tidsperiod än i Hagopian med flera, var Basra inte på samma sätt som Fallujah utsatt för hårda strider (och möjlig exponering för uranvapen) i det Irak-krig som startade år 2003. I Basrah Registration Study (2008)  rapporteras en ökning av incidensen av tio olika cancerformer från 39 % (leukemi) till 228 % (bröstcancer) bland vuxna mellan år 1995 och 2005, och antalet dödsfall i cancer från 297 år 1989 till 649 år 2005. Den av Reimer nämnda studien motsäger alltså inte att en ökning av cancer skett bland barn i Fallujah och bland vuxna i Basra, och att detta kan ha orsakats av uranvapen.

En stor del av Reimers kritik avser könskvoten. Att könskvoten är reducerad för de 506 barn i åldern 0-4 år som fötts efter striderna 2004, men ej hos till exempel de 888 barn i åldern 5-9 år enligt Busby med flera (2010), kan rimligen bland annat bero på skada på X-kromosomen av exposition under kriget. Reimer menar att  denna avvikande sexratio förmodligen var ett slumpurval . Detta kan inte uteslutas, men sannolikheten torde vara liten, med tanke på antalet födda barn. En brist är att könskvoten ej har beräknats på antal födda barn, utan senare, varför könsskillnader i dödlighet faktiskt kan ha betydelse. Han hänvisar till en publikation från 1966, som inte visar ändrad könskvot hos födda i Hiroshima och Nagasaki upp till 1962, vilket kritiseras i en publikation av Padmanabhan (2011). Vi har inte anledning att penetrera detta vidare här, eftersom frågan om könskvot inte har någon avgörande betydelsen för övriga data. Om den rapporterade ändringen av könskvoten i Fallujah är en artefakt, så innebär detta alltså att könskvoten kanske var normal, som den kanske var i Hiroshima och Nagasaki, där strålskador är väl belagda. Och expositionerna var olika i Japan och Irak. Slutligen nämner Reimer hälsoeffekter hos militärer från USA som deltagit i Kuwait-kriget 1990-91, där hundratusentals insjuknat i  Gulf-krigssyndromet . Vi medger att dessa effekter är osäkra, oaktat att mekanismer har föreslagits (Haley med flera, 2000) och borde ha skrivit det. Avslutningsvis vill vi betona att det verkligen finns brister i vår kunskap om hälsoeffekter av uranvapen och att vi hoppas på stöd för forskning om detta.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev