Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Förstatligande löser inte konflikterna

Publicerad: 14 november 2012, 12:39

Förstatligandet av universitetssjukhusen skulle innebära en långt större förvirring av ansvarsfördelningen mellan stat och landsting än vad vi ser i dag, skriver Gudmar Lundqvist.


Dagens Medicin den 17 oktober behandlar den ”havererade” regionfrågan som kan leda till att staten övertar ansvaret för sjukvården från landstingen. Enskilda politiker anser som ett första steg mot statligt huvudmannaskap för sjukvården att universitetssjukhusen bör förstatligas. Orsaker till ”haveriet” eller konsekvenser av universitetssjukhusens förstatligande borde diskuteras.

Förstatligandet av universitetssjukhusen skulle innebära en långt större förvirring av ansvarsfördelningen mellan stat och landsting än vad vi ser i dag.
En mer tilltalande och klart konsekventare modell än att beröra enbart några få sjukhus, är då att hela sjukvården förstatligas. Gagnar detta sjukvården bättre än den modell som Ansvarskommittén förespråkade?

Varför är ett förstatligande av universitetssjukhusen en dålig idé? I 2002–2003 års utredning Högspecialiserad vård – kartläggning och förslag (Ds 2003:56) konstaterade vi att 70 procent eller mer av universitetssjuk­husens sjukvårdsverksamhet handlar om länssjukvård och länsdelssjukvård för det nära upptagningsområdet. Ett förstatligande av universitetssjukhusen innebär att staten för vissa delar av landet skulle ansvara för en betydande del av sjukhusvården, medan denna uppgift i andra delar av landet skulle ligga kvar på landstingen.

För vissa av de nuvarande landstingen skulle ett förstatligande av universitetssjukhusen innebära att deras uppgift att svara för läns- och länsdelssjukvård nästan helt togs över av staten. Argumenten emot en sådan ordning håller även i dag.

Förmodligen anser förespråkarna av ett förstatligande att samspelet mellan sjukvård, forskning och undervisning skulle förbättras om universitetssjukhusen har en och samma huvudman. Samtidigt finns en legal intressekonflikt mellan dessa tre perspektiv, som, enligt min mening, måste hanteras oavsett hur huvudmannaskapet ser ut och där ingen specifik organisatorisk lösning plötsligt innebär att allt är frid och fröjd.

Konflikten blir inte enklare av att resurserna är begränsade. Denna intressekonflikt fanns på Akademiska sjukhuset och Karolinska sjukhuset i lika hög grad som vid de andra universitetssjukhusen under den tid de förstnämnda sjukhusen hade statligt huvudmannaskap, och den finns på alla ”landstingsägda” universitetssjukhus än i dag.

En fortgående insiktsfull och konstruktiv armbrytning mellan universitetens perspektiv på forskning/utbildning och sjukvården är enda sättet att upprätthålla balansen. Förändrat huvudmannaskap löser inte konflikterna.

Staten som huvudman för sjukvården? Erfarenheter från Norge och Danmark som nyligen förändrat sina strukturer bör analyseras. Frågan är om det i något av dessa länder har lett till förbättringar, mätt i vårdkvalitet, tillgänglighet och/eller effektivitet?

Danmark har idag fem regioner som huvudmän men med statlig finansiering av sjukhusvården. Den statliga sjukhusvården i Norge har i stället indelats i flera ”helseföretag”, ofta med lokala företrädare i styrelserna vilket innebär likheter med den svenska ansvarsutredningens förslag om storregioner med lokal politisk ledning. En skillnad mellan Norges system och det svenska förslaget är dock att det senare även omfattade ansvaret för primärvården – en för mig långt mer tilltalande tanke.

Om regionfrågan kollapsat eller inte kan diskuteras. Regeringens beslut att tidigt efter ansvarsutredningens betänkande utse Halland och Gotland till regionkommuner desarmerade region­frågan på ett effektivt sätt. De försök till frivilliga regionbildningar som skett har klart komplicerats av en ovisshet om någon förändring över huvud taget skulle godkännas av regeringen och riksdagen. Det finns alltid en styrka i frivilliga överenskommelser, men om överenskommelsen därtill förutsätter att den egna invanda strukturen försvinner, då begär man nog för mycket av parterna. Men har regering och riksdag ingen egen uppfattning om hur vården bör organiseras?

Samtidigt är det i dag tydligare än tidigare att en vårdkedja med kvalitet och effektivitet, och med ett patientperspektiv i fokus, innebär ett långt mer integrerat samspel mellan alla nivåer av sjukvården, från primärvården till den högspecialiserade vården. Organisatoriska gränser däremellan förbättrar inte förutsättningarna.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev