Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Freda ett Stockholmssjukhus från de akuta patienterna

Publicerad: 23 februari 2011, 09:04

Freda ett Stockholmssjukhus från de akuta patienterna

De fyra stora sjukhusen i länet kan inte fortsätta med sin stelbenta organisation. Ett av sjukhusen bör därför omorganiseras för att hysa merparten av elektiv kirurgi, de andra får ansvara för en utvidgad akut vård. Det skriver Hans Törnqvist, överläkare vid ortopedkliniken på Södersjukhuset.


När SJ årligen misslyckas med sitt åtagande vintertid blir det ett ramaskri av upprörda resenärer understödda av media. Stockholmsortopedin sköter sig på ett liknande sätt, patienter med akuta skador köar för kirurgi, elektiva patienter planerade för ett lindrande ingrepp skickas hem när sjukhusen blir överfulla. Det är förvånande att betrakta medias flathet inför detta årliga tillkortakommande.

Det är numer regel att patienter med frakturer som inte tvingas till sängläge skickas hem för att planeras in ett par dagar senare. Vissa får ”standby -tider” där operationsavdelningen ringer när plats kan erbjudas. Andra som väntat i månader får vända i dörren till operationsavdelningen för att återkomma någon gång i framtiden.

Resursåtgången för en planerad operation är stor. Sjukhusen har en kostsam organisation där patienten förbereds för en säker vård. Läkare och sjuksköterskor träffar patienten för att informera och bedöma risker, blodprover tas, sängplats bokas. Patienten arrangerar med arbetsplats och anhöriga för rehabiliteringsfasen. Alla dessa förberedelser måste omplaneras och i vissa fall helt göras om på nytt.

Det akuta flödet är nyckfullt, men en sak kan slås fast. Som ett brev på posten kommer ett kritiskt läge under vintermånaderna. Ändå fortsätter sjukhusen och ortopedklinikerna att pumpa på med samma idéfattiga planering. Och när det blir trångt får den elektiva vården stryka på foten.
Varför blir det så här? Är sjukhusen urusla på att organisera sig? Sant är att den offentliga vården har mycket att lära av den privata vad gäller logistik och organisation. Men i slutändan kvarstår faktum – kostymen är för trång.

Problemet är detsamma över hela landet men Stockholm plågas av specifika problemställningar. Befolkningen har passerat två miljoner och ökar varje år. Därtill stiger medelåldern, allt fler äldre men också krassligare invånare ställer krav på såväl akut som elektiv ortopedisk kirurgi. Värkande höfter, onda ryggar med mera kan nu lindras i allt högre ålder. Därtill har indikationerna för kirurgi på akuta skador vidgats till att omfatta frakturer som tidigare gipsbehandlades.

Lovvärda försök har genomförts av landstinget för att skydda de svagaste patienterna. Straffavgifter beläggs ortopedkliniker om inte patienter med höftfrakturer behandlas inom ett dygn. I år skärps kraven ytterligare.
På Södersjukhuset varierar inflödet av patienter som drabbats av en höftfraktur mellan noll och tio patienter varje dygn, året runt. För att leva upp till kravet om snabb och säker vård måste ett akutsjukhus ha karaktären av en brandstation, att snabbt maxa resurserna när så behövs. Att planeringen på en operationsavdelning blir ryckig och svårstyrd är lätt att förstå. Därtill adderas bristande tillgång till sängplatser när vinterkräksjukan slår till.

Landstingsledningen har dessutom satsat på ett nytt sjukhus, Nya Karolinska, för 52 miljarder kronor. Sjukhuset ska härbärgera spetskompetens för sällan förekommande och vårddyra diagnoser och antalet sängar minskar med 25 procent. Det vårdbehov som Karolinska Solna delvis hanterar i dag kommer naturligtvis att smetas ut på de övriga sjukhusen.

Dessutom är ett flertal av de övriga Stockholmssjukhusens operationsavdelningar slitna och omoderna med akuta och dyra renoveringsbehov. Räcker skattemedlen för att modernisera dessa sjukhus?

Mot bakgrund av dessa gigantiska ekonomiska åtaganden är det inte sannolikt att ytterligare sjukhus tillkommer i Stockholmsområdet för att möta de ökade vårdkraven. Andra smarta och okonventionella åtgärder måste till.

Mitt budskap är att den elektiva vården måste fredas. Vi kan inte längre okritiskt blanda elektiv och akut kirurgi på samma ortopedklinik, sannolikt inte ens under samma sjukhustak. Alltför mycket resurser läggs på att omorganisera inställd elektiv kirurgi.

Nya sjukvårdsformer har vuxit fram, enheter för enbart planerad kirurgi, såväl sjukhusbunden som dagkirurgi, är numera en vanlig företeelse. Privata vårdgivare har visat att god logistik kan bibringa de friskaste medborgarna säker vård till en rimlig kostnad. De sjukare patienterna kräver dsock det stora sjukhusets resurser, alltifrån spetskompetens till dyr intensivvård. En välorganiserad och ostörd elektiv vård befriad från akutflödets nycker sparar pengar och lidanden, så även i landstingets regi.
De fyra stora landstingsdrivna sjukhusen i länet kan inte fortsätta med sin stelbenta organisation. Ett av sjukhusen bör därför omorganiseras för att hysa merparten av elektiv kirurgi, de andra får ansvara för en utvidgad akut vård.

Spetskompetens från samtliga sjukhus samlas till en enhet. Detta är det enda sättet att undvika nyckfulla strykningar av elektiva patienter. De sjukhus som tilldelas ett påtagligt ökat akutbeting måste inleda ett tätt samarbete för att optimera resurser och inte tveka att flytta kompetens och patienter. Motsvarande omorganisation kan även genomföras för dagkirurgin.

Förändringen innebär ändrade förutsättningar för akutmottagningarna och ändrade arbetsrutiner för framför allt kirurger. Den geografiska närheten sjukhusen emellan skapar förutsättningar snarare än motsättningar.

Ortopedklinikerna och sjukhusen måste hitta nya former som är fria från prestigetänkande och fria från bevakning av egna revir. Här krävs det en aktiv styrning från sjukhusledningar och verksamhetschefer vid ortopedklinikerna. Stockholms läns invånare, tillika dess skattebetalare, bör kräva en förändring.

Hans Törnqvist,
adjungerad professor och överläkare vid ortopediska kliniken, Södersjukhuset i Stockholm.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev